SHIR's egna öden

Musketerare Thomas Björkebro Werja

Född den 3 mars 1657 i Björkesta socken Wilske Härad i Västergötland. Son till backstugebon Andreas Nilsson Stock och dennes maka Anna Stina Persdotter. Tvångsutskriventill knekt i kongeliga Skaraborghs Regemente inför Skånska kriget 1674.

Deltog och utmärkte sig väl i slaget vid Lund 1676 där han nedlagde med käcka werjan fem stycken danska pikenerare varpå han efter beslut om roterande knekthushåll erhöll namnet Werja tillhörande Skaraborghs regemente Norra Wadsbo kompani 3:e rote.

Följde regementet och konungens överfart till Danmark samt deltog beundransvärt vid slaget i Narva år 1700. Insjuknade under marscherandet i Polen på grund av dåliga förhållanden med vatten och proviant varpå en längre tids sjuksängsvistelseuppkom i fältlägret.

Thomas Werja dyker återigen upp i rullan vid slaget i Veprik 1708/09 samt därpå vid det olycksaliga slaget vid Poltava sommaren 1709. I slaget blir Werja svårt blesserad av tvenne muskötkulor och bortförd som krigsfånge in i Ryssland när svenskarna kapitulerar vid Perevolotjna. Så småningom hamnar Werja hos en kalmuckfamilj där hans enda chans till ett drägligare liv blir att gifta sig med den några år äldre dottern i familjen Olga Ludmila. Under hustruns grossessa tillstånd lyckas Werja mot alla odds rymma. Under månader i flykt på frusna moras och djupa skogar når Werja till slut helt utmattad den Uppländska skärgården. Två månader senare träder han åter i tjänst.

När Karl XII åter var i Sverige och vände blickarna mot Norge hade Werja avancerat till rotemästare och följer regementet till Fredrikstens fästning i Norge. I dom främre löpgravarna deltar Werja i beskjutningen mot fästningen men om aftonen blir han åter träffad av en muskötkula, denna gång i halsen och föllo som en fura till marken. I sitt omtöcknade tillstånd har Werja svårt att bevittna sin Konungs stupande, men han lär ha upplevt en otrolig stillhet och musköter som slutade att avfyras innan han svimmade.

Sista gången som Werja står antecknad i rullan är som kommenderad till Göteborgs Garnision. Werja ingår i den fyra kompanier stora försvarsstyrka från Skaraborghs Regemente som undsätter Älvsborgs Regemente vid anfallet mot Nya Älvsborgs fästning sommaren 1719. Anfallet från Danskarna leds av Viceamiral Peter Wessel Tordenskiold som fullständigt bombarderar fästningen. Och här efter alla umbärande på Europas slagfält slutar turen att vara på Werjas sida.

Thomas Björkebro Werja, född av kristna föräldrar, musketerare vid Kongeliga Skaraborghs Regemente stupar som en av de sista i striderna om Nya Älvsborg samma dag som Sergej Mikhalov fyller tre år någonstans i Ryssland...

Text: Matz Thuresson

Tillbaka till snabblänkar

Länken som försvagade kedjan.. Nils Larsson Fuling

Föddes den 1 mars 1640 på gården Jungatorp Saleby socken Västergötland. Modern var latrin­tömmerskan uti Sköfde Stina Svensdotter, fadern okänd men ryktet sade att det var brodern Bernhard som hade förlustat sig på henne. Mycket möjligt då Nils föddes med en ”mindre” förståndsskada.

Efter 30-åriga kriget var det ont om män i Sverige, de flesta som var kvar var antingen för unga, gamla eller odugliga på något vis. Sverige behövde bygga upp sin Armé igen. Detta medförde att unga män med diverse felaktigheter tvångsutskrevs utan någon som helst kontroll, med andra ord kunde man få in både det ena eller andra på regementena. Således skrevs Nils Larsson in i Kongeliga Skaraborghs Regemente och får för dem det självklara soldatnamnet Fuling. Han kallas här också ibland i rullorna för ”Lasse Fuling”.

Att skriva in Lasse Fuling till knekt var ett totalt misslyckande, ett uppdrag som var dömt från början. Skaraborgs regemente har nog aldrig haft en sämre soldat, och utifrån det är det en gåta att han över huvudet taget mäktade med att både deltaga i fältslag och närvara vid efterkommande mönstring. Men till slut tröttnade officerarna på ”idioten”. Fuling var både slö, trögfattad och allmänt störande. Tiden i konungens tjänst var definitivt över när Lasse Fuling begår brottet uppstudsighet mot över­ordnande, i detta fall mot officerare i kronans tjänst. Därefter börjar ett nytt kapitel i Nils Larsson Fulings liv, ett liv som fånge på Carlstens Fästning uti Marstrand.

Efter Sveriges övertagande av Bohuslän så behövdes det byggas försvarsverk i form av fästningar. Dessa skall byggas av bland annat av fångar, en av dessa var fästningsfånge No 73 Nils Larsson Fuling från Saleby socken i Skaraborg. Även här kallades Nils för Lasse Fuling av medfångarna. Han var inspärrad för bland annat brotten lurendrejeri, 3:e resans stöld, falskhet , lögneri och uppstudighet mot vaktbefäl mm. Hur han levde och hur länge får vi aldrig veta. Nils förekommer väldigt sparsamt i handlingarna och efter det sista bevarade dokumentet från fästningskommendantens rulla kan vi bara ana det värsta.

”Festningsfånge No. 73 Nilz Larsson Fuling ifrån Skaraborgh och äfven kallad Lasse Fuling af medhfångar bidragar ingenstädes thill samhellet uppsatte godttöcklige ändamhål fhör den skull bhör shåledes Nilz Larson thagas af intet och blifva et fahll fhör innehafvaren af stadens swärd.”

Innehavaren av stadens svärd betyder att det är skarprättaren i staden som menas! Kommendanten ville skicka Fuling till stadens bödel! Med all sannolikhet blev kommendantens önskan uppfylld. Men ändock kan ingen ta ifrån Nils Larsson Fuling att han var en soldat i kungens tjänst och som alltid kommer att finnas med i soldatrullorna. Visserligen helst bortglömd och utan tvekan den sämsta som har gått under Skaraborghs Regementes fana men som man säger ”även den starkaste kedja har sin svagaste länk”.

Text: Matz Thuresson.

Tillbaka till snabblänkar

Musketerare David Hinrickzon Blom

Föddes i prästgården Tengene socken Åse och Viste Härad i Västergötland den 13 oktober 1752. Modern står som okänd i kyrkboken och fadern var den ökände sockenprästen Jon Hindrick Laurithzon. En präst som predikade den heliga skrift och guds evangelium som om domedagen stodo för dörren.

David hade många syskon, han var det fjärde barnet i en skara av åtta. Efter en orolig tonårstid hamnar David i onåd med fadern, detta efter en dispyt över en extra bit barkbröd. Detta gräl blev droppen som gjorde att glaset rann över för David och två av hans äldre bröder. Samma kväll rymde alla tre från gården.

David hamnar så småningom på en hästgård som stallpojk, där visade det sig att David hade fallenhet för hästar och han blir upptagen i Oluf Anderzons rusthåll och antagen som ryttare i Västgöta Regemente.

Med bravur deltager David i hela Skånska kriget under Överste Per Hierta. Tyvärr stupar en av Davids bröder när han hängandes i ena stigbygeln blev ihjälsparkad av sin egen häst.

Efter kriget begär David avsked som beviljas och han återvänder till prästgården för att där ta över arbetet på gården eftersom att fadern har blivit förlamad och tappat talförmågan. Efter några år tröttnar dock David på bondelivet och söker sig ånyo till att tjäna kronan och konungen.

En varm och solig försommardag när blomstren stod i blom (Därav soldatnamnet Blom) blev David antagen som musketerare i Kongeliga Skaraborghs Regemente Wartofta Companie 2:a rote och med soldatnrummer 862.

Blom följer Regementet och konungen och deltager i slaget vid Narva år 1700 där Blom egenhändigt nedskjuter med musköt av tre stycken ryssar på häst. Lätt blesserad fortsatte Blom att marschera in i Sachsen för att där strida mot kung August. I Sachsen åtnjöt Blom en längre tids vila utan strider tillsammans med dom andra soldaterna och en förhoppning fanns hos Blom att snart är nog kriget slut och vi får återse våra kära och nära. Vad Blom däremot inte visste var att han aldrig mer skulle återse sitt fädernesland och sin familj.

När marschorder kom hade Blom lagt på sig några kilo under den helt ljuvliga tid som hade varit i lägret. Utan att reflektera vart man marscherade följde Blom regementet vidare in i Vitryssland och Ukraina. Blom deltog med äran i slaget vid Malatitze 1708 där han nedlägger med skinande värjan två stycken ryska dragoner. Dock gick inte Blom skadefri från slaget, utan där förlorade han sina tre fingertoppar på högra handen. Med handen hårt bandagerad följde han regementet vidare mot nya öden. Men komplikationer tillkom i såren som infektioner och varsår och fältskären i Regementet tillkallades. Det hjälpte inte att Blom bönade och bad om att få behålla handen. Nån gång mellan klockan åtta och nio på aftonen den 23 november 1708 kapades således Musketerare David Hindrickzon Bloms högra värjhand.

Här kunde Bloms historia tagit slut, men tydligen så står det i rullorna att ”Den enahandade Blomman från Skaraborghs regemente har till sin duglighet inte mist sin förmåga att strida”. Hur han stred förtäljer inte historien, däremot finns Blom noterad i både i slaget vid Veprik och slaget vid Poltava 1709. Och han är dessutom med när konungen skall korsa floden Dnjepr efter att ha flytt slagfältet.

Ett vittne från Södermanlands Regemente minns den enahandade karolinen:

”När paniken kom att flottarna höll på att taga slut framtog Blom utifrån stövelskaftet fram en rostig fickekniv hvarpå Blom nedstucko tvenne Mazepakosacker för att på så sätt själv få plats i flotten”.

Bloms iver att få komma med i en flotte till andra stranden skulle visa sig bli verkningslöst. Floden Dnjeprs mörka vatten och starka strömmar gör att denna flyktväg både blir djävulsk lömsk och svår att utläsa.

Väl ute i mittfåran trodde nog Blom att han skulle klara av det. Men i skydd av mörkret hade de förföljande ryssarna lyckats att uppföra och bestycka sitt rörliga artilleri. Hur Blom upplevde de kommande sekunderna kan man bara spekulera i. Ena sekunden sittande tryggt på en flotte endast 23 meter från stranden, för att i nästa sekund sprattla för livet i flodens mörka vatten.

Prästsonen David Hindrickzon Blom musketerare i Kongeliga Skaraborghs Regemente Wartofta Companie insåg snabbt vad som höll på att hända. Med en hand försökte Blom bli av med den tunga blå uniformsrocken. Ett uppdrag som var dödsdömt från början... kroppen från musketerare Blom lär aldrig ha hittats.

Text: Matz Thuresson.

Tillbaka till snabblänkar

Taffeltäckare/Bryggmästare Leo af Ziegelstein

Förlöst av änglamakerska i Stångbergets rallarstuga Dalarnas inland 18:e augusti 1649.

Efter några tuffa spädbarnsår bortauktionerades Leo till en tysk bergslagsfamilj i Västmanland. Redan som liten fick han där börja arbeta vid gruvorna, först som tändare sedan när han blev lite större i tretton års ålder lastare i ett gruvlag.

Detta liv med brännvin, snus, kortspel och gruvhoror kom att prägla Leo i resten av hans liv. Leo som var den äventyriska pojken och med många rävar bakom öronen (kallades Leo Lurifax av gruvlaget) började så smått tröttna på det slitsamma arbetet i mörkret. Efter en sprängolycka som tog faderns liv bestämmer sig till slut Leo att ge upp och söka lyckan i dom svenska delarna av Tyskland. Leo som både pratar tyska och dalamål tar sig nu namnet af Ziegelstein som betyder tegelsten på tyska.

På knaggliga vägar hamnar Leo så småningom i staden Arboga och får tjänst i stadens värdshus. Där serverar Leo mat och dryck till småfeta borgare och annat slödder från gryning till sent in på aftonen. Leo upptäcker här att fulla människor är lättlurade så en och annan daler försvinner ner i Leos skitiga vadmalsbyxor. Men tjuvar vill ha mer och oftast skall det gå snabbt, detta gällde även för Leo som börjar att norpa så smått från husets dagskassa. Det hela slutade som det oftast gör, Leo blir ertappad med händerna i ”syltburken”. Halvt ihjälslagen blev Leo utkastad både från krog och stad. Men Leo var inte dum, han hade som sagt räven bakom örat som sade att detta skulle kunna hända någon gång. Leo och räven hade i smyg grävt ner pengar på olika ställen i staden. Relativt förmögen vandrar sålunda den tjugotreårige gruvsonen Leo af Ziegelstein vidare västerut för att till slut hamna i Skara.

Efter en tid i staden startar den driftige Leo flera lönnkrogar. En krog fanns kvar ända in i 1800-talet och hette Svarta Katten. Tillsammans med Hindrick Åkare kan han även bistå bönder och torpare utanför staden med gott öl och lantvin.

Ryktet når även bort till Axvall där soldaterna exercerar att man kan få starka saker utkört från Tyskland (Leo Lurifax pratar nu endast på tyska eftersom han tror det gynnar försäljningen). Leo inser snabbt att här finns det pengar att tjäna och sprider en budkavle var någonstans på ”Hea” det finns tillgång till starkt.

Döm av förvåning när dom högre officerarna i Skaraborgs Regemente gång på gång möttes av halvfulla knektar inför exercisen. Det framkom relativt snabbt vem som låg bakom det hela. Leo Lurifax var ju nu en aktad herre i Skara, både bland domprostar och stadens övriga skråmästare. Bara en gång innan hade Leo stått inför rättvisan. Och det var i samband med utskänkning till stadens bödel Matthz Ola Hiertlös. Men Leo klarade sig, hur kunde han veta vem det var. Han hade aldrig förut sett bödeln utan huva...

Men nu hade räven bakom örat gått för långt. Skaraborgs Regemente menade att detta tilltag att fylla knektarnas strupar med sprit enbart för egen vinnings skull var ett sabotage riktad mot rikets, kronans och konungens säkerhet. Domstolen gav Regementet rätt och för att skipa någorlunda rättvisa blev nu vid 29 års ålder Leo Af Ziegelstein tvångsutskriven till knekt i Kongeliga Skaraborgs Regemente.

För att på något sätt ta till vara på Leos färdigheter som yrkesman införlivas Leo härmed att ansvara för taffeln i regementsstaben. Nu följde några lugna år i Leos liv som han oftast spenderade ihop med vackra unga kvinnor. En och annan unge kom väl också till världen som utan deras vetskap hade Lurifaxen som pappa.

När konung Karl XII krönts och senare startar sin resa genom Europas slagfält 1699 följer Leo med regementet nu som 1:e traktör i staben. Förskonad ifrån krigets främsta linjer kan Leo i lugn och ro utforska de lokala läckerheterna (och då menar vi inte bara läckerheterna på matbordet).

Men tuffare tider väntade både för Leo och regementet. Manskapet drabbades av fältsjukan och af Ziegelstein drack av misstag det förorenade vattnet. I Hans upphittade dagbok står det att läsa:

”..rännskita är en pålitlig resekamrat, nästan hvarje träd eller buske hafver jag genom denne kamrat fått besöka.”

Leo af Ziegelstein följer regementet genom alla slag mot Poltava. Aldrig någonsin blir han blesserad vid sina kokkärl. I några månader lär Leo också assisterat kungens privata Taffeltäckare Johan Hultman men det kan även vara en skröna.

Två månader innan Leo Af Ziegelstein Taffeltäckaren från Kongeliga Skaraborghs Regemente född i en rallarstuga skulle fira sin 60-års dag påbörjas slaget vid Poltava. Leo blir en av dom flera tusen soldater som vandrar in i fångenskapen. Här slutar berättelsen om Leo Lurifax, ingen vet var det blev av honom. Fångar som kom tillbaka hem sade att dom hade sett Leo både i Moskva, Finland och Polen. Men troligtvis med räven bakom örat som sällskap har han det bra och kränger mat någonstans på torgen i Nordöstra Sibirien.

Text: Matz Thuresson

Tillbaka till snabblänkar

Fältväbel Sten Svensson Lärking (Luring)

Född i fattigstugan Gudhems socken Västergötland av änkepigan Anna Carolina Karlsdotter när vintern var som kallast 27 Januari anno 1650. Tidigt uppfostrad av fattighjonen då moder Anna Carolina gjorde dagsverken runt om i gårdarna i Skaraborgs inland. Fadern den föredetta soldaten i Västgötafänikorna Sven Oluf Arnesson blevo död under makans grossessa tillstånd i nervfeber (tyfus).

Unge Sten präglas direkt av det armod och missväxt som oftast rådde i Sverige under dessa tider. Som tioåring var Sten redan en van arbetare på åkrarna, skogen eller i stallhusen. Han fick bistå vid slakten, vid bälgen i smedjan eller på åkrarna vid rotbetsplockningen. Om söndagarna fick han följa med hjonen till kyrkan och lyssna till guds ord via gudstjänsten. Dom flesta pojkarna i byn som var i Stens ålder, eller ynglingarna kanske är ett bättre ord eftersom Sten var på sitt 17:e lefnadsår hatade Söndagarna i kyrkan.

Men Sten längtade till söndagarna då man fick höra prästen tala. Men tro inte att det var guds ord som lockade, nej det var prästens nyheter och folkets skvaller på kyrkbacken, om kriget, om den svenska arméns bravader och problem med Danskarna i Skåne, om våra garnisoner ute i Europa mm. Trots att ungen Sten hade fått växa upp på Tån i byns utmarker så hade han någorlunda lärt sig att läsa och räkna, skrivandet däremot.. nja..

Åren gick och Sten flyttade från fattigstugan till en liten förbättrad backstuga. Vissa dagar fanns där mat och vissa andra dagar fick han vara utan. En dag när Sveriges skånska krig var över kom en bonde gående till Sten, det var en rotebonde.

När mönstringspersonalen anlände hade Sten väntat i timmar. Först i raden stegade han fram. Sedan lär följande utspelats. Kaptenen frågade: Vad heter ni unge herre? Sten Svensson Lärking herr Kapten, svarade Sten. Jaha är ni glad som en lärka, frågade Kapten lite smålöjligt. Nej, svarade Sten. Jag är listig som en räv herr Kapten.Vafalls, vad säger ni? Är ni lurig som en räv! Ja sådana rävar behövs alltid. Approberad! Ni är antagen till Livcompagniet Kongeliga Skaraborghs Regemente under namnet Sten Svensson Luring. NÄSTA.. stig fram. Så berättades det av Gudhemsbor att det hade gått till. Att Kapten hörde fel eller aldrig kanske hade hört ordspråket sket fullständigt numera Sten Svensson Luring i. Hans dröm höll på att bli sann, och det i Överstens eget kompani.

Åren mellan mönstring och Karl XII's första riktiga batalj i Narva 1700 steg Luring i graderna och anseende. Nu var han rotemästare över en rote grenadjärer i Lifcompagniet. Han utmärkte sig väl i slaget och följde konungen och regementet till Polen för striderna mot Kung August. Där under den långa vintervilan i mörkret gjorde han själ för namnet Luring. Med risk för sitt eget skinn löskehandlade Sten med ryssarna och sachsarna sprit, kött och vin. Han lurade på dom dåligt och utblandat barktobak och snus. En gång höll det dock på att gå riktigt illa då tre grova polacker jagade honom för att skära taskera bort. Hade inte profoss Matthz Ola Hiertlös kommit till undsättning så ja det vete fan..

Nu uppdagades Lurings mörkeraffärer och straff måste således utdömas. För att blidka konungens bundsförvanter och framtona det allvarliga i brottet fördes Luring till förvar i fästningen Sonnenstein. Endast med bibeln som sällskap passerade år för år.

Lyckan för Luring var att Otto Casper Sperling (framtida regementchef) i Skaraborghs regemente aldrig glömde sin duglige rotemästare. Efter ett antal nådeansökningar gav plötsligt kungen med sig. Marschen mot Moskva var i antågande och kungen behövde alla män samt att Skaraborghs Regemente behövde ny fältväbel eftersom en 20-pundare (kanon) hade gjort honom ett huvud kortare..

Fältväbel Sten Svensson Luring, fattigpojk från Gudhem i Skaraborg följer nu kungen och regementet mot Tsar Peter. Fraustadt 1706 tjänade utmärkt väl. Malatitze 1708 tjänade väl lätt blesserad. Veprik 1709 svårt blesserad. Poltava 1709 tjänade väl småsår flykting följer Karl XII till Bender Turkiet.

Åren i Turkiet finns inget bevarat angående Sten Svensson Luring men han dyker upp i rullorna hos Skaraborghs regemente inför rekogniseringsuppdrag mot Norge. Vi får anta att det är samma Luring men han skulle vara i så fall 63 år? Ingen omöjlighet eftersom efter Poltava var det brist på dugligt folk. Sten följer med regementet 1718 in i Norge och deltar i striderna när Karl XII blir träffad. Att konungen är död får Sten och övriga regementet reda på först två dagar senare. Återmarschen till Skaraborg blir av naturliga skäl inte munter.

Fältväbel Sten Svensson Luring begär avsked från Kongeliga Skaraborghs regemente som beviljas den 15 maj 1722 i en ålder av sjuttiotvå år. Ingenstans står det att hitta när Luring avlider men man får ändå konstatera att utav den lille gossen som uppfostrade utav hjonen hemma i Gudhems socken Skaraborgs inland, och som inte gavs så stor chans att överleva gick det ändå så rätt bra för.

Text: Matz Thuresson.

Tillbaka till snabblänkar

Regementprofoss Mattz Ola Hiertlös

Född två timmar in på den bistra nyårsdagen 1657 i Östra Tunhems socken Västergötland. I en jordkula med stampat jordgolv på sydsluttningen av Mösseberg föds Matthz som tredje barnet i en skara av sju varav fem stycken är systrar. I hemmet dit solen aldrig når och Mössebergs mörka skogar som granne växer Matthz upp utan fader eftersom modern livnärde sig på att sälja "hushållstjänster". Att inte vara önskvärd skulle prägla Matthz Olas val genom livet.

I tidig ålder fick Matthz Ola hjälpa till på gårdarna eller i skogen på vintrarna. När han fyllde tio var det dags för ensamarbete i skogarna, något som Matthz Ola bävade för. I skogarna hade han lärt sig att där bor troll, häxor, och lumpefolk (Mördare, tjuvar och tattare). Efter ett tag hade Matthz Ola blivit djärvare, med sin värja lekte han att han dödade allt ont såsom häxor, trollpack m.m. utan att det bekom honom något speciellt. Han började så sakteliga att bli hiertlös för saker och levande ting.

En dag kom ”resandefolket” förbi för att tigga och kanske även stjäla. Här bevittnar Matthz Ola sin första hästavrättning. Utan att blinka tittade Matthz Ola glatt på, att det var stadens bödelsdräng rackaren som hade kommit tillsammans med zigenarna* gjorde detsamma. Med en konstig tillfredställelse i kroppen visste Matthz Ola från Östra Tunhems socken vad han skulle bliva.

När Matthz Ola gick på sitt aderton lefnadsår var han redan en aktad bödelsdräng? Nja, aktad? Snarare en hatad rackare som man inte ville umgås med och som återigen inte var önskvärd bland folket. Att konversera eller inbjuda till taffel och skål med en bödel eller rackare var dessutom strängeligen förbjudet i staden och innebar rättsliga påföljder, vilket tyvärr skedde mellan Matthz Ola och tysken Leo Af Ziegelstein , krogägare till Svarta Katten uti Skara köping. Leo klarade sig men Matthz Ola blir deporterad till Göteborg för att där bli inspärrad på gamla Bohus Fästning i Kungälv.

Detta var i alla fall tanken. Nu hände det sig så att Matthz Ola lyckades rymma när fångvaktarna i ett vagt ögonblick lockades av ett värdshusbesök på vischan. I skymd av mörkret på kvällarna lyckades han rymma till staden Göteborg där han uppehöll sig i ett halvår. Efter att ha pryglat en ung fiskarpojk på öarna samt intagit ett antal supar begår Matthz Ola här lömskaläge med skräddarfrun Anne från Klova. Gubbens hennes lär ha blivit vansinnig så Matthz Ola fick här verkligen fly för sitt skinn. Han vandrade sålunda vidare mot dom nyare delarna av riket nämligen Skåne.

När Matthz Ola hade vandrat ett tag fick han se döda människor spetsade på pålar. Denna syn hade skrämt dom flesta men icke Matthz Ola som blev oerhört intresserad. Det visade sig senare att det var tillfångatagna snapphanar som var spetsade. Genast dagen efter anmälde sig Matthz Ola som snapphanejägare hos ökände Sven Erlandsson, ”Banketröja” kallad utnämnd av självaste Karl XI. Om dessa åren lär Matthz Ola ha sagt till en god vän: ”Det var de ljufligaste stunder af mitt lifv”. Här fick han utlopp för sina sadistiska läggningar. Deltager aktivt i dom flesta aktioner och missgärningar. Bland annat vid utrensningen och nedbrännandet av byn Örkened, tillfångatagandet av ledaren Jens Mikkelsen varpå en trettonårig pojke spetsas levande på en påle mm.

Men allt har sitt slut, även snapphanekriget. Detta tog Matthz Ola väldigt hårt men nu hade han fått smak på krig och dödande så han beger sig till de svenska provinserna i Norra Tyskland och blir antagen i Pommerska Dragonregementet i Överste Rosenborres kompani. Detta varar inte länge återigen blir han inte önskvärd när dom fick reda på att Matthz Ola hade varit rackare och dödat hästar. Utslängd och fler konstiga turer hamnar han så småningom som 3:e profoss i Kongeliga Skaraborghs regemente under namnet Matthz Ola Hiertlös. Där deltar han vid belägringen av staden Thorn 1703 varav andreprofoss vid regementet Jacob Kräckel stupar. Posten går till Matthz Ola. I sachsen upplever han återigen tuffa tider med svält och sjukdomar, men detta hindrar inte Matthz Ola som vet vad som kan ätas från skogen (detta blott ett minne är från barndomens arv).

Karl XII fortsätter sin djävulska resa österut. Skaraborgarna och andreprofossen i regementet är nödgade att följa. Vid nästa skärmytsling blir Matthz Ola svårt blesserad i halsen och får foten genomborrad av en värjspets, men lyckligtvis blir konungen förhindrad av att fortsätta så en viss tillfällig läke/viloperiod infann sig. Efter en längre tid är det åter dags för uppställning och marsch mot, ja någon viskar vet inte, en annan sade: ”Jag har hört Plytava nämnas.”

Det spelade ingen roll vad platsen hette (Poltava). Matthz Ola stred som besatt och borrade väl en fem, sex feta ryssar med värjan innan han klubbades ner av en tatarsk muskötkolv. Den kvällen blev stolta Skaraborghs regemente utplånat. Men allt detta visste Matthz Ola inget om då han redan var på väg in i rysk fångenskap.

Att Matthz Ola ingick i den fångväxling som höga herr Pipers fältkansli hade arbetat fram var bara en jävla förbannad tur. Hade dom vetat att djävulen själv var i tur att bli fri så hade säkerligen Matthz Olas liv slutat här.

Väl hemma i Svea rike och vid en ålder av nästan sextio år blir han erbjuden tjänst hos Elfsborghs Regemente för att fylla alla dessa vakanser efter Poltava. Han lär ha svarat enligt ögonvittnen:

”Tvi vale aldrig jag tjenar ett regeumente som icko befunnot sig på Poltavs ängar. Detta är allmänt känt bland knektarna att har du inte tjänat regementet och konung Karl XII i rysskriget så är du inte mycket värd.”

Någon stolthet och gräns hade tydligen även Matthz Ola.

Sina sista år i livet tjänstgör Matthz Ola Hiertlös på fästningarna Carlsten och nya Elfsborg, han bistår bland annat skarprättare Jonas Wessman på dennes avrättning av kommendant Henrick Danckwardt.

På morgonen den 27 oktober 1726 hittas Matthz Ola Hiertlös, jordkulepojken från Östra Tunhems socken Skaraborg mördad med en kniv i halsen på en bakgata i staden Kungälv. Ingen blev någonsin fast för dådet, det kunde vara vem som helst han hade många fiender.

Författarens noteringar:
Matthz Ola Hiertlös är tillsammans med Mats Poponen (profoss i Armfelts caroliner död i jämtländska fjällen) den mest kända och omskrivna profossen av alla karoliner i Karl XII's armé.

Text: Matz Thuresson

Tillbaka till snabblänkar

Johann Erik Eriksson

Föddes 1689 i Örgryte socken. Hans far var av valonblod och försörjde sig som smed. Han var känd som en av de duktigare vallonska hantverkarna I Göteborg. Modern dog i barnsäng. Trots sitt vallonska ursprung hade släkten Eriksson sedan långt tillbaka konverterat till den Lutherska läran. Johann Erik Eriksson hyste som ung drömmar om att få gå till sjöss, men detta var inget som hans far hade planerat. Hans far hyste förhoppningar om att Johann Erik skulle fara till Uppsala och studera på universitet. Detta var något som fadern hade arbetat hårt för att kunna bekosta. Detta intresse hade dock inte Johan Erik, och vid 16 års ålder rymmer han hemifrån och tog anställning på en gård i Norra Lundby socken i Skaraborg (Västergötland) som drängpojk.

Vid 17 års ålder blir han inskriven hos Kongeliga Skaraborghs Regementes Livcompani. Johan Erik ansluter sig till regementet i Polen 1706. Utnämnd till halvrotemästare 1707 och rotemästare 1709. Mellan åren 1706 — 1709 deltog Johann Erik i slagen vid Malatitze och 1709 Poltava. Han lyckades mirakulöst nog undkomma och på egen hand ta sig tillbaka till Sverige. Han blev på nytt insatt i tjänst i Elfsborgs regemente majorens kompani och deltog vid slaget i Gadebusch 1712 där han blev allvarligt sårad av en muskötkula i axeln. Han överlevde och skickades hem till Sverige men hans skada gjorde att han fick avsked från regementet.

1717, året innan den 3:e karolinska Armen skulle tåga mot Norge för andra gången skrevs Johan Erik återigen in i rullorna som rotemästare vid Kongeliga Skaraborghs regementes Livcompani. Han var numera en av de mest erfarna soldaterna vid regementet. Han deltog i det norska fälttåget 1718 och under den sista tiden av fälttåget strax efter konung Karl XII´s död försvann Johan Erik Eriksson en mörk natt i december. Vissa hävdar att Johan Erik föll i norska milismäns händer, andra att han tröttnade på kriget och lämnade hären och for hem på egen hand. Dock vet ingen säkert och hans öde är och lär förbli okänt.

Text: Christian

Tillbaka till snabblänkar

Alexander Urbanowitz - Adelsman med Polska rötter

Alexander Urbanowitz föddes den 21 december 1680 i hertigdömet Holstein — Gottorp som andra sonen i ett välbärgat hushåll där fadern hade varit kvartersmästare av ett värvat regemente och där farfadern stridit i trettionåriga kriget på Gustav II´s sida som avhoppad legoknekt från Polen. Varpå han därefter erhåller adlig befordran och namnet Urbanowitz. Så unge herr Alexander har redan blått blod i ådrorna när han föds i dom svenskvänliga trakterna i nordtyskland. Att därmed säga att Alexander föds med guldsked i mun är att ta i.

Okey. Ingen direkt nöd går väl åt honom men Alexander har stora krav på sig att fortsätta i familjens fotspår där nästan alla inte är sena att påpeka detta för honom. Faderns kontakter var det aldrig tal om att utnyttja, Alexander var en stolt ung man som ville klättra på karriärstegen av egen kraft. 1694 blev han antagen som trumslagarpojk vid Stralsunds Garnisonsregemente för att därefter vid endast sexton år fyllda bli pikenerare hos Överste Franz Meierdorfs kompani vid Pommerska Infanteriregementet förlagd i Wismar Garnison.

När Karl XII e efter slaget vid Narva år 1700 återigen började titta åt Kung August i Polen var Alexander tillbaka i Svenska Pommern och Stralsund. Nu var han en duktig musketerare och dessutom vice rotemästare. När konungen rustade för sitt fälttåg in i Sachsen lät Alexander också meddela dom högre officerarna att han pratade flytande polska sedan barnsben och detta skulle kanske komma väl till plats. Om det gjorde.

”Brafvo unga herrn det kan blivfa nödvendigt at medh deth polskha språkhet anwändha.”

I Mars 1702 deltog Alexander med bravur när staden Vilna erövrades och han var även med i slaget vid Warszawa där han blev vittne till hur den lille trumslagarepojken Geting vid Kalmar regemente dödades av första skottet. När Armen gick i vintervila anmälde sig Alexander frivilligt till dom trupper som Magnus Stenbock värvade för att ”rensa” upp i byarna. Bland de 1500 man kommer givetvis Alexander med som kan språket och vad som hände med rensningarna kan vi bara ana oss till.

Alexanders brev hem till herrgården:

”Wi äro som kriegsmän lefvande kreatur, där byar hafva finnes jag medh facklan inmarcherat och inthet äro kvar, wärjan ghör sitt bästa ty dhen skhämtar icke moth skälmarne.”

På våren 1703 drog kungen vidare mot staden Thorn där Alexander är med och nedlägger två polacker med värjan bland 6000 stupade fiender. Nu börjar Alexanders namn nämnas lite högre upp bland officerarna och snart väntas ett besök i lägret. Det är kvartersmästaren för Skaraborghs Regemente Johan Liman Adlersparre som besöker Alexander sent om aftonen en kväll i Sachsen.

Vad som diskuterades denna afton lär vi aldrig få veta, däremot efter denna kväll var Alexander Urbanowitz en högt aktad soldat i Kongeliga Skaraborghs Regemente.

Tillsammans med delar av regementet deltar Alexander i slaget vid Fraustadt. Han befordras där för sina insatser till underofficer och även vid slaget vid Malatitze utmärker han sig då han nedfällde fyra stycken fientliga artillerister. Tyvärr blir han här sårad och tvungen att intaga viloläge. Dom högre officerarna ville bestämt att ha med Alexander vidare in i ryssland (Poltava) men det var stört omöjligt utefter Alexanders skador.

Efter order från staben skall istället Alexander bistå partigängaren Stefan Löfving i hans försök att rädda och försvara Livland.

Garnisonerna i Riga och Narva blev båda erövrade av Ryssland, Alexander som fortfarande tillhörde Skaraborghs regemente försvarade dessa så gott det gick men efter att erhållit besked om att Sverige kapitulerat och konungen flytt sin kos begär sig Alexander och Stefan Löfvings skara vidare till svenska Finland.

Efter några tysta och lugna år är det så dags igen för Alexander att draga på sig den blå karolineruniformen. Denna gång gör han det som nyexaminerad fänrik i General Armfeldts armé. Dom skall tåga in i Norge via Jämtland ner till Trondheim och anfalla fienden från norrsidan, en enkel match.

Allt tycks gå så bra för Alexander, kungen äntligen tillbaka från Turkiet och nu skall norskarna näpsas en gång för alla. Vi vet alla hur det slutade.

Återtåget över fjällen... iskallt... snöstorm... kyla... mörkt...
Alexander Urbanowitz då? Ja han ligger därunder någonstans. Om han ligger på den norska eller svenska sidan av fjällkedjan vet ingen. Spelar det någon roll? Han var adelsman med Polska föräldrar som stred för Sverige! Hur stort är inte det!

Författarens noteringar:
Alexander hade ju som bekant en bror, denna blev också en karolin. Visserligen i ett annat regemente men under svensk fana. Han var med konungen i Bender och stred i kalabaliken där, hans namn var Cypranius Urbanowitz Överste och enda Polacken som var kvar och stred i Warnitza (lägret).

Text: Matz Thuresson

Tillbaka till snabblänkar