shir logo

Carolineröden

Hej och välkomna in på denna sida som vi har kallat Carolineröden. Här kan vi läsa om spännande öden som hände våra förfädrar i Karl XII's armé. Egentligen skulle jag vilja

kalla det äventyr istället för öden. "Öden" har en negativ klang som genast får oss att tänka på "den ödesdigra marschen" över fjället eller öde -slaget i Poltava. Det finns inget som säger att fångarna i Ryssland skulle ha haft det bättre i fäderneslandet med missväxt, fattigdom, och sjukdomar. Speciellt inte heller om dom hade mist både armar och ben och tvingats att lämna kronan. Det är också meningen att denna sida skall växa sig större med mer berättelser efter hand.

Profoss Matz Thuresson


Styckjunkare Johan Gustav Renat

Vad passar sig inte bättre att den första berättelsen härstammar från fångenskapen i Ryssland och med en "positiv" inriktning. Berättelsen går att finna i Göte Göransson och Alf Åbergs bok Karoliner.

Styckjunkare Johan Gustav Renat var av judisk börd och hans far som hette Moses kom från Wien. I närvaro av den kungliga familjen blev dom upptagna och döpta till den lutherska kyrkan i Stockholm. Johan sökte sig till Artilleriet, deltog i alla fälttåg men blev rysk fånge i Perevolotjna. År 1715 deltog Johan i en rysk expedition men blev fånge hos kalmuckerna. Han undervisade och hjälpte dem att sätta upp ett eget artilleri med kanoner efter svenskt maner.

Mot kineserna blev han rådgivare till militären och besökte bl.a. Östturkestan. Under resan kom han över en karta som han förbättrade, satte skalan blev efter svenska mil. Han gjorde egna anteckningar, till exempel var man kan finna guld eller se vilda kameler. En dag blev Renat förvånad när han fick höra att en av kalmuckernas fruar hade en svensk handarbetslärarinna! Det var Birgitta Scherzenfeldt född Bäckaskog Skåne. Hon hade följt med sin man ut i kriget som senare tyvärr stupat. Efter några turer hade hon hamnat hos kalmuckerna som för övrigt skulle varit ett svinaktigt folk som aldrig tvättade sina matkärl utan bara slickade dom rena. Johan och Birgitta blev förälskade i varandra och de två gifte sig i kalmuckernas land. År 1734 var de tillbaka i Stockholm där de köpte sig ett hus i Gamla stan med fyra stycken kalmuckiska slavinnor. Dessa döptes om och blev anställda som tjänstefolk. Johan var nu en välbärgad man som hjälpte mången fattiga officerare och underofficerare från den ryska fångenskapen. År 1739 blev JG Renat kapten vid Artilleriet men avled år 1744.

Till slut något om kartan han förbättrade: Originalet hittades efter en del strul i Uppsalas Universitetsbibliotek och användes av August Strindberg som bevis för att Sven Hedin inte var förste svensk i Östturkestan utan hade en 200 årig föregångare nämligen J G Renat.

Profoss Matz Thuresson


Anders Luxemburg

Att skriva om dvärgen Anders Luxemburg under rubriken Carolineröden är väl kanske inte helt rätt. Han var definitivt inte en soldat i Konung Carl XII's arme. Men ändå har han under sitt liv kommit närmare Konungen än många karoliner bara hade kunnat drömma om. Den lilla puckelryggiga dvärgen Anders Luxemburg föddes i Kumla socken i Närke år 1697. När han var 21 år gammal (1717) följde han med sin husbonde fältmarskalken Carl Gustav Mörner och dennes familj ner till staden Lund. Här träffade Anders Luxemburg, som har fått namnet efter sin förmenta likhet med den franske marskalken Luxembourg för första gången sin svenska Konung. Carl XII blev genast förtjust i den lilla dvärgen och han blev snart en stor favorit hos kungen. Anders saknade inte kunskaper eller färdigheter, han spelade flera instrument och framförde visor både på italienska och franska. Trots detta kan vi nog tänka oss att Anders blev både förlöjligad och utsatt för både det ena skämtet efter det andra. Det berättas bl.a. hur kungen en gång då han fick se dvärgen komma ridande på en klippare, sporrade sin egna häst kallad Knips och red omkull honom. En annan gång ville Konungen ställa till med bröllop mellan Anders och en puckelryggig rådmansdotter från Strömstad. Anders bönade och bad att få slippa, men Kungen var bestämd och sade "att prästen redan var kallad". Anders fortsatte med tårarna strömmande ut efter kinderna vädjande att slippa giftermålet. Och si i sista stund befriar konungen giftermålet.

Anders följer sedan konungen från Lund och med fälttåget mot Norge. Dagen före Carl XII's död sändes Anders med frukost till honom i löpgraven. På befallning dukade han upp måltiden på sin hattkulle!! En stekt kyckling och en bit bröd. Till detta drack kungen vatten. Efter en stund spände konungen ögonen i Anders och frågade vilken väg han hade kommit? Genstigen svarade Anders förvånat. Det är inte rätta vägen utan den här sade kungen och pekade bort mot det belägrade Fredrikshald. Anders löd genast befallningen utan några frågor och började gå. Kungen och några av hans officerare stod uppe på en höjd och såg hur den lille puckelryggen gick den väg som han anvisats honom med trygga lätta stapplande steg. När han kom under fästningens beskjutningsled ångrade konungen sig och befallde tillbaka Anders. För visat mod fick Anders en dukat ur konungens hand. Dagen därpå stupade Carl XII.

Vad som där efter hände med Anders finns väl dokumenterat. Under Carl XII's likfärd till Stockholm stod kistan en natt i Målhammar. Här lämnar Anders följet och tar med sig Carl XII's häst Brandklipparen till Carl Piper´s egendom Engsö slott. Här lever han vidare sitt liv med en angenäm och rofylld tillvaro. Han fortsätter att vara uppskattad genom sina visor och anekdoter. Brandklipparen och Anders åldras tillsammans på Engsö och när Anders Luxemburg dör 1744 har han överlevt Brandklipparen med fyra år. En minnessten är upprest vid kyrkogårdsmuren till den puckelryggiga dvärgen Anders Luxemburgs ära. Texten lyder...

Här hwilar Anders Luxemburg född 1697 död 1744 som öfwer 30 åhr i sit herrskaps tienst lefwat med trohet känd af höga och låga och nu genom guds nåd utan men och lyte i det oförgängeliga.

Att Anders ändå inte fick någon gravfrid och spökar på Engsö än idag är fortfarande en gåta... många som har sett honom säger att han går med mödosamma steg i slottsparken... kan det vara så att Anders aldrig riktigt kom över sin konungs häst Brandklipparens våldsamma och tragiska död? Eller ännu värre såg det som ett svek mot sin Konung, det var kanske Anders sista uppdrag för sin Herre och Sveriges Konung att ta hand om Hästen och se till att Brandklipparen fick ett bra liv och ett värdigt slut. Vem vet, spökar gör han i alla fall.

Text: Matz "profoss" Thuresson



Skaraborghssonen Per Hierta Regementchef vid Västgöta Kavalleriregemente

Per Hierta bördig från Skaraborg född 16 mars 1613 Kolsholmen Västergötland av ryttmästaren Lars Bengtsson Hierta och dennes maka Anna Lilliebjelke.

Började sin militära bana som kornett (lägsta officersgraden i kavalleriet) för att 1642 bli Löjtnant vid Smålands kavalleri. Deltog därefter i krigen mot Danmark under Erik Oxenstjernas regemente. 1645 utnämnd till ryttmästare och 1655 utnämnd till Major i Västgöta kavalleriregemente. Deltar i striderna mot Polen och följer Karl X i tåget över stora Bält. 1658 utnämnd till Överstelöjtnant vid Västgöta kavalleriregemente. 1664 blir Per Hierta överste och till lika regementschef över Västgöta kavalleriregemente (kallas även Västgöta regemente). Deltar i hela Skånska kriget vid slagen Halmstad, Lund och Landskrona. Vid slaget i Lund 1676 blir Hierta skjuten genom armen samt får något hårt slag i ansiktet. 1677 får han avsked med generalmajors grad.

Hierta var en krigsman av den gamla sorten, älskade sitt fosterland och högaktade konungen. Per Hierta gick under namnet "Per Näbb" i Danmark. Detta för att han var känd för sin frispråklighet och sitt otvivelaktiga hat mot Danskarna. Fick han tag i någon dansk så gav han dom ett godt koke stryk.

För sin trohet och tapperhet stod han högt i kurs både hos Karl X och Karl XI. Detta gav Hierta prov på i slaget vid Lund 1676 då han i fronten av sina västgötar räddade Karl XI's liv som hade omringats av fiender och höll på att bli fången. När Hierta kom så räddade han konungen men blev själv svårt skadad. Efter slaget som vanns lär konungen ha stegat fram till Hierta och tackat honom för sin trohet samt frågade;
— Hur är det med er gode Per?  Per svarade; — Bara I viljen låta bli att rida ifrån oss, så är det detsamma hur det är med mig!

Morgonen efteråt fick Hierta ett nytt besök av Karl XI. Nu hälsades Hierta som generalmajor samt uppmanade honom att ta det lugnt och tänka på hälsan. Sedan sa han följande; — Ni kan nu taga avsked och låta er son få regementet och sitta lugnt på ert Häggatorp ( Vedum, Vara kommun ) som jag skänker er som fideikommiss. Men då vart gamle Per riktigt förnärmad och svarade konungen; — I har inte satt me te i sätter me inte å heller! (västgötska - ni har inte satt mig till detta och ni sätter inte av mig heller). Kungen svarade; — Nå nå, bli inte ond herr Per Ni har tjent mig för väl att jag skall sätta av er, er son kan få regementet ändå. Då sa Per till konungen: — Det har I råd te!

Per Hierta var populär bland bönderna och till begravningen ville arvingarna att hundratals ryttare skulle paradrida. Karl XI's svar: "Såsom detta ståtet alldeles är avskaffat, alltså står denna begäran inte att villfaras".

Per Hierta ägde egendomar i Främmestad, Norra Vånga, och Vedum och dog 1693 i Häggatorp och ligger begravd i Vedums kyrka i Skaraborg.

Text : Matz Thuresson.
Källa: Hemsida Håkan Bergström. Skånska Kriget 1675-1679 av Claes — Göran Isacson.



Skaraborghssonen Axel Erik Roos af Hjelmsäter

Axel Erik Roos föddes i Årnäs Skaraborg och Västergötland den 12 augusti 1684. Han föddes som friherre och fadern var Generalen Carl Gustaf Roos, mest känd som Överste för Närke- Värmlands regemente 1701 och från 1706 befordrad till Generalmajor. Fader Carl Gustav deltog även vid slaget i Poltava 1709 där han förde befälet över en infanterikolonn. Vid slaget blir han en rysk fånge men avlider efter frigivningen på hemväg från fångenskapen 1722.

Det sägs att sonen Axel Erik Roos lär ha varit kort till växten och med ett ungdomligt utseende som han behöll lång upp i åldrarna. Flera målningar som hänger på Karlbergs slott kan intyga detta. Axel Erik Roos blev kunglig page 1700 och deltog vid landstigningen i Själland samt vid slaget i Narva samt övergången till Duna.

År 1704 blev han fänrik vid Södermanlands regemente och 1706 Löjtnant vid Närke —Värmlands regemente. År 1708 blir Axel Erik kunglig livdrabant och deltager i slaget vid Poltava varefter han följer konungen till Turkiet och Bender.

Tiden i Turkiet och kalabaliken i Bender återkommer vi till i slutet av denna presentation då det är så fyllt med detaljer att det vore synd att missa något.

Axel Erik Roos blir av kungen generaladjutant 1713 och samma år även Överste vid Södra Skånska Kavalleriregementet. När det var dags att bryta upp från Demotika och gå mot Stralsund följde Axel med. Deltog vid striderna i Stralsund där han såras flera gånger allvarligt. Därefter sänder kungen honom till Paris men på tillbakavägen blir han tillfångatagen och hamnar i fångenskap.

Efter ett framgångsrikt flyktförsök lyckades Axel ta sig till Skåne och Lund där han återförenades med konungen. 1718 följer Roos med konungen till Norge och striden vid Fredrikstens Fästning. Han fanns på plats då Karl XII e stupade dock inte i hans närhet.

1722 erhöll Axel Generalsmajors grad av kavalleriet och 1725 blir han Överste för Nylands och Tavastehus läns Dragonregemente, och tre år senare Chef över Bohusläns Dragonregemente. Tolv år senare 1740 blir Axel Landshövding över Älvsborgs län. Nästan tio år senare fick Axel Erik Roos avsked med Generallöjtnants grad. 52 år efter kalabaliken i Bender avlider Axel Erik Roos stillsamt vid sin gård Lövås i Dalsland 1765 i en ålder av 81 år gammal som en av de sista Karolinerna som har stridit tillsammans med konung Karl XII:e. Vid hans begravning i Gestads gamla kyrka 1766 samlades de allra förnämsta adelsfamiljerna i stora skaror. År 1919 restes ett monument över Axel Erik Roos på den plats han är begraven (Gestads G:a kyrka). I 2oo år förvarades Roos värja och sporrar i Gestads nya kyrka men vid ett inbrott 1983 stals dom och har aldrig återfunnits efteråt.

Axel Erik Roos sårades i strid inte mindre än 16 gånger bland annat i Klissov 1702, Fraustadt 1706, Stralsund 1715. När han begravdes lades i kistan en makaber samling saker från hans egna kropp. 9 stycken större benskärvor, 4 stycken gevärskulor, 2 stycken skrotstycken dessutom fanns en mängd kulor kvar i kroppen. Konung Karl XII hyste det största förtroende för honom och kallade honom för "Roosen", han fanns ständigt nästan alltid i närheten av konungen. När konungen flydde till Bender och när Kalabaliken skedde i kungshuset i Warnitza (Kalabaliken varade i 8 timmar) var Roosen där och räddade Karl XII's liv inte mindre än tre gånger. Axel Erik Roos har själv nedtecknat vad som hände under kalabaliken och gett ut en skrift som finns bevarad i riksarkivet. När konungen befann sig på gårdsplanen och muskötkulorna vinande om öronen lyckades "Roos" få tag på konungens värjgehäng samt skrikit till densamma "Nu släpper jag intet hans Majestät".

Andra gången "Roos" kom till undsättning var i von Dubens kammare där han fann konungen omringad av tre turkar, varpå han nedskjuter två samtidigt som Karl XII genomborrar en turk med värjan. "Roos är det ni som frälste mig" ropade konungen. "Ja näst gud hade jag den nåden" svarade Roos. Kungen lär då har gått fram till sin livvakt klappat om honom och sagt "Jag ser att ni Roos intet har förlåtit mig" förlåtit betyder här glömt. Därefter torkade både konungen och Roos bort blod och annan smuts från ansiktet och händer.

Tredje gången Axel Erik Roos räddade livet på konungen får ni själva taga reda på. Jag tycker också att ni som vill ha en fullständig historia hur det gick till i kalabaliken skall läsa boken Kalabaliken i BENDER: Karl XII's turkiska äventyr av författare Peter From. Där redogörs vilka som stred och hur det gick för dom sedan. Det är riktiga namn som har funnits i verkligheten, inga påhittade, exempelvis om Pehr Eneroth menig soldat vid Södermanlands regemente och Livkompaniet liksom vid Silverhielms Benderska skvadron. Vid hemfärden finns han upptagen som prophoss Pehr Eneroth under Överste Silverhielms dragoner. Dom som deltagit och överlevt försvaret av kungshuset i Warnitza fick alla tio dukater var när man anlände till Stralsund 1715.

Text: Matz Thuresson
Källa: Kalabaliken i Bender , Karl XII's turkiska äventyr av författare Peter From. Samt info från Wikipedia.



George David Zengerlein, den ryske soldaten som blev Skaraborgare. Ett märkligt levnadsöde från stormaktstiden

George föddes i den nordtyska staden Luneberg 1674. Han var son till hantverksmästaren och borgaren Michael Zengerlein och dennes maka Anna. George började sin militära bana i tidig ålder och 1698 var han Ingenjörskapten i den Sachsiska armen endast 24 år gammal.

Kurfurstedömet Sachsen hade en stark armé där Ingenjörskaptenen Zengerlein ingick i Generallöjtnanten von Hallart's stab. Deras främsta uppgift var att leda belägrings -arbetena kring Narva på den ryska sidan. Vid slaget i Narva år 1700, där svenskarna vann en överlägsen seger över ryssarna och deras allierade blev både von Hallart och Zengerlein tagna som krigsfångar. En fångenskap som i Zengerleins fall skulle vara i 9 år.

Först flyttades de till Reval (Tallin) och därifrån fördes de Sachsiska fångarna vidare till Jönköpings slott (numera rivet). De ryska fångarna fick det betydligt besvärligare. Efter ett antal år på slottet ansökte Zengerlein hos guvernören i staden att i sitt fängelse få undervisa stadens ungdomar i militäriska ämnen men även i matematik, geometri, mekanik, geografi , franska , latin och arkitektur. Detta ovanliga förslag fick han otroligt nog tillstånd till att göra. Därmed åtnjöt Zengerlein en viss form av frihet.

1708 gjorde Zengerlein en skrivelse till Karl XII där han önskade att få gå in i svensk krigstjänst. Artillerikaptenen Johan Otto von Vicken skrev också ett välformulerat rekommendationsbrev till kungen eftersom Zengerlein var den blivande svärsonen.

1709 i en ålder av 36 år erhöll Zengerlein tjänst som Kapten i ett svenskt Infanteriregemente. Regementet hette Västgöta 5 männingsregementet och var uppsatt av rotehållare i Skaraborgs, Älvsborgs , Värmlands och Närkes län. Det var ett nyuppsatt regemente för att fylla de luckor som blev när flera regementen var utomlands. Femmänning betyder att fem ordinarie rotebönder håller en gemensam soldat utöver sin egen soldat. Det börjar bli ont om soldater.

Regementschef var William Sinclair som också var kommendant i Malmö. Regementet blev förlagt till Skåne under fältmarskalken Greve Stenbock. Nu började stridigheterna på svensk sida för Zengerlein, regementet höll Landskrona under Danskarnas anfall i Skåne 1710. Efter order den 12 februari anslöt Zengerleins regemente huvudarmen där de lyckades i mörkret ta sig igenom danskarnas linjer och gå in i staden. Zengerlein imponerade stort på Stenbock och anförtrodde honom befattningen som Generaladjutant då Armen den 28 februari utkämpade det avgörande slaget om Helsingborg.

På grund av synnerligen välförrättad tjänst under bataljen utnäms Zengerlein den 5 maj till Major vid det Sachsiska regementet till fot. Regementet var ett infanteriregemente fördelat på två bataljoner om vardera fyra kompanier med 600 man i varje. Regementet var till en början uppsatt i Norrköping och Malmö men sedermera i Skåne. Regementet fick i uppgift efter slaget utföra befästningsarbeten i Skåne bland annat i Kristianstad. Den 6 juni 1711 utnäms Zengerlein till Överstelöjtnant vid Sachsiska regementet. 1712 kallades han till Göteborg och Greve Stenbock för att där utföra Ingenjörstjänster vid den Bohusländska armén. Den 23 :e juli 1712 blev Zengerlein förordnad till chef för det Sachsiska regementet i Generalmajor Johan Batista Schomers frånvaro.

Karl XII hade från Turkiet beordrat rådet att till Pommern överföra en Armé för att möta konungen i Polen. Magnus Stenbock var befälhavare och det Sachsiska regementet ingick med tjänst på örlogsflottan som marint infanteri. Stenbocks marsch till Polen misslyckades och han kapitulerade i fästningen Tönningen när förråden var slut. Dock hade han vunnit slaget vid Gadebusch 1712. Efter den marina insatsen hade Zengerlein och regementet ansvaret för strandposteringarna mellan Malmö-Skanör-Ystad.

Karl XII återvände till Sverige i december 1715 och genast lade han upp anfallsplanerna mot Norge. Uppmarschen skedde i två kårer, den ena ledd av kungen utgick från Värmland och den andra ledd av Generalguvernören Mörner ryckte in via Dalsland. Ett detachement under General Ludvig Ascheberg ställdes vid Svinesund. I dessa trupper ingick det Sachsiska regementet. Zengerlein ledde arbetet med att slå en bro över fjorden vilket öppnade upp förbindelsen med etappförråden. Bron försvarades sedan framgångsrikt av Zengerleins trupper på ena sidan och av Smålands femänningsregemente på andra sidan. Trots svåra anfall med Danska och Norska marina enheter så lyckades svenskarna med att överta eller sänka 15 fiendefartyg bland annat ”Den kronede rose” med 130 man och 28 kanoner. Danskarnas trupper leddes av Tordenskiöld och de svenska av Knapeströmstierna och Zengerlein. Efteråt utnämndes dessa båda herrar till Viceamiral respektive Överste för tapperhet i tjänst. Det Sachsiska regementet mönstrades i Hogdal vid Dynekilen och uppgick till 627 man, 506 vakanser.

Den 27 juli 1716 anföll dock en överlägsen Dansk fartygsstyrka en stor svensk transportflotta vid Dynekilen och denna förlust fick en avgörande betydelse för hela krigsförloppet. Kungen retirerade och bron revs upp. Det Sachsiska regementet återfördes efter detta till Göteborg som Garnisonsförband. Försök gjordes också att komplettera regementet med manskap av tysk ursprung. Zengerleins familj bosatte sig i Göteborg 1716 och Överste Zengerlein förvärvade även Säteriet Ekedal i Hyringa socken Skaraborg, Västergötland. Familjen skänkte då en altartavla till Hyringa kyrka samt andra officerare från regementet som förmodligen bosatte sig på gårdarna under säteriet skänkte en malmkrona. Hyringa gamla kyrka är nu riven så inventarierna lär numera finnas på Fridhems kyrka i närheten.

År 1717 anfölls Göteborg starkt av Amiral Tordenskiöld. Staden försvarades framgångsrikt av det Sachsiska Regementet, Smålands 3-männings och 5-männingsregementen som fick Tordenskiöld att retirera med svåra förluster.

Den 17 december 1717 kommenderades Zengerlein till att förrätta Generalkvartermästartjänst i den Bohusländska Armen. Till Strömstad beger han sig tillsammans med en ung fransk Fortifikationsofficer vid namn Phillipe Maigret de s:t Maure som senare skulle vara en av de sista som pratade med konung Karl XII:e.

Zengerlein återkallades senare till Göteborg inför förberedelserna till det andra fälttåget mot Norge. Den 30 november 1718 stupar Karl XII:e vid Fredrikstens fästning. Ständerna sammankallade ett möte redan i januari 1719 dit även Zengerlein var kallad. Ulrika Eleonora valdes till drottning. Liksom alla rikets ämbetsmän fick Zengerlein avlägga sin ed till drottningen. Den 4 april adlades Zengerlein för sina insatser i kriget. Vapenskölden kom att symbolisera broslagningen över Svinesund och en krönt ros efter sänkningen av det Danska flaggskeppet.

Den 20 juli anföll Tordensköld återigen Göteborg efter en tids blockad. Fästningen Nya Elfsborg besköts av över 700 kanoner från fartyg och besatta öar. Återigen deltog det Sachsiska regementet i försvaret och Tordenskiöld fick retirera. Zengerlein var då chef för stadens garnisonsregemente.

Efterkrigstiden i Göteborg och i hela riket var mycket ansträngt och det var svårt att driva Garnisonsregementet. Således upplöstes det Sachsiska regementet i december 1721 och Regementschefen och Översten Zengerlein fick avsked från Armen 1721 i en ålder av 47 år gammal. Han flyttade då för gott till säteriet Ekedal i Skaraborg. Zengerlein ägnade sig därefter åt Lantjunkarens mindre farofyllda liv med framgång. I några år ägnade sig han åt brevställan och resor till Stockholm för att där försöka få ut sin innestående lön som officer i den karolinska Armen. Men som de allra flesta fick han ingen eller ringa sold av staten. Nu fick familjens välstånd grunda sig på arvet efter köpmannafamiljerna Tham och Wennerstierna.

Översten slutade sina dagar på Ekedal säteri den 13 januari 1729 i en ålder av 55 år och begravdes i familjens gravvalv under koret i Hyringa gamla medeltidskyrka. (revs 1870). Samtliga av hans fyra barn blev officerare eller gifte sig med någon som var. Den Lunebergska hantverkarsonen George David levde under en synnerligen händelserik tid i vårt lands historia. Han kom att tjäna under och möta de tre huvudfigurerna i det stora nordiska kriget. August II:e av Polen, Tsar Peter I av Ryssland och Karl XII av Sverige. Zengerlein började sin tjänst för Sverige 1709 och slutade 1721 när det karolinska enväldet byttes ut mot ett riksdagsvälde med parlamentariska inslag.

Text: Matz Thuresson
Källa: Åse och Viste hembygdskrift nr 17 skriven av Stig Kärrberg. Även publicerad med tillstånd av Rolf Johansson Norrköping. Karolin i Stenbocks Caroliner och med släktskap från Malma och Essunga socknar i Skaraborg samt även släkt och familjeled till Överste George David Zengerlein.



Trumpetarsonen från Västetgötland Johan Leijer

Johan Leijer föddes i Västergötland 1689. Fadern Niklas Leijer var trumpetare i Västgöta kavalleriregemente och även Johans bror Gustaf Leijer var trumpetare. Gustaf stupade i kriget mot Norge 1716 i Oslo (Kristiania)

Johan Leijer blir kvartermästare vid Gudhems kompani av Västgöta Kavalleriregemente den 9 februari 1711. Därefter blir han kornett 1716 och Löjtnant 1741. Han får avsked 1742 och avlider 1774 i en ålder av 85 år gammal. Han hade rustat för Ubbatorp i Borgunda församling utanför Skövde.

Nu undrar nog ni läsare vad det är som är så spännande med just Johan Leijers militärhistoria? I och för sig förstår jag frågan eftersom den hitintills inte har varit så speciellt unik, en relativ vanlig historia som måste delas av tusentals andra soldater från denna tid. Om jag däremot säger att Johan vid 21 års ålder var förare vid Älvsborgs regemente så kanske några som är duktiga på att räkna kan lista ut vem denna Johan var. Och om jag dessutom hjälper er mera på traven och säger Helsingborg och Magnus Stenbock så vet nog de flesta att det handlar om slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710.

Tyvärr så skriver Älvsborgarna inte själva om denne unga mans heroiska insats i slaget. I "En bok om I15" nämns visserligen händelsen om den genomskjutna fanan och fanföraren men hans namn och levnadsöde efteråt är lämnat i dunkel. Lite dåligt kan tyckas när just fanan är så "helig" för regementet.

Så jag vill här på "mitt sätt" hedra denna unga man genom att på ett litet kortfattat sätt berätta vad som hände.

Johan Leijer var således 21 år när slaget vid Helsingborg började. Johan var förare i överstelöjtnantens kompani vid Älvsborgs regemente. Vid slaget hade Johan övertagit fanan från den ordinarie fanföraren nämligen Fänriken som kanske hade stupat. I stridens hetta träffas fanan av inte mindre än över 30 muskötkulor och Johan själv träffas av två stycken i högra benet samt fem stycken muskötkulor som gick igenom kläderna. Trots detta så fortsätter Johan att slåss för sin fana och sitt regemente. Av skotten i benet så gick ett rakt igenom och ett stannade vid benpipan.

Om Älvsborgs regemente skall sägas att vid detta slag så mötte dom det danska Grenadjärkåren och drabbades av oerhörda förluster men gjorde också en formidabel insats som bidrog till den svenska segern.

När efter slaget fältskären skulle ta ut kulan från benet så skadade han senorna i Johans ben så att han blir halt samt även till ålderns höst även lam i benet. I juni 1710 blev Johan befordrad till sergeant men får dock efter ett tag avsked från regementet eftersom hans sår inte ville läka eller gjorde honom obrukbar för stunden. Vilket det var vet vi inte men däremot vet vi att han var som sagt tillbaka året efter 1711 som kvartermästare i Västgöta Kavalleriregemente.

Sådana pojkar som Johan Leijer finns det gott om i den svenska militärhistorien, grabbar som inte får rubrikerna eller som för snabbt glöms bort i rullorna, men att de har funnits och gjort heroiska insatser för Sverige och sitt regemente borde inte få glömmas bort och därför har jag på mitt sätt här försökt att locka er läsare till eftertanke och passar vidare stafettpinnen till er så att ni också kan föra dessa berättelser eller levnadsöden vidare till eftervärlden på ert eget valda sätt... JOHAN - Jag tar av mig hatten för dig!

Text av Matz Thuresson.
Källa: Skaraborgs knektar och Västgöta ryttare av författare Bengt P. Gustafsson