• SHIR
• Regement­historia
• Utrustning
• Spännande Läsning
• SHIR´s Truppslag
• Galleri
• Kontakt och Länkar

• Brott och straff
• |
• Carolineröden
• |
• Skansar och fästningar
• |
• SHIR's egna öden
• |
• Mat och dryck
• |
• Boktips

Brott och straff

Hej och välkommen till Brott och straff. Och vad roligt att just DU Lyckades att surfa in dig på dessa sidor. Här kan du eller ni läsa i er egen taktom hemskheter som har hänt i vår stad eller vårt land genom åren. Det är bara att gratulera, en diger lunta av äckligt spännande läsning ligger framför dig.

Man kan välja att läsa allt i ett stycke eller plocka godiset lite som man själv tycker. Här får du reda på vilka metoder som har använts vid tortyr och avrättningar. Vilka bödlarna var i Göteborg och var dom bodde. Allt kan man inte skriva om, då skulle det blivit flera böcker. Men materialet är hämtat från böcker och självklart eget kunnande (källmaterial redovisas i slutet, men titta gärna i rubrik boktipset). Vem är jag då som skriver? Jag heter Matz Thuresson och jag har i vår förening uppgiften att föreställa en profoss. Det faller naturligt för mig eftersom brott och straff eller bödlar och avrättningar alltid har intresserat mig.

När dom flesta åker utomlands på semestrarna, så håller jag mig till Sverige och följer olika spår. Så dom senaste tjugofem åren har jag besökt slott, herresäten, museer, fängelser, fästningar, avrättningsplatser i djupa skogar, monument m.m. Jag har följt spåren efter Arn (även om personen är uppdiktad så finns klosterkyrkorna och slag- fälten kvar som intressanta historiska platser), snapphanar, skånska mord, vikingar, KarlXII o.s.v. Nordisk kriminal- historia är mycket intressant om man har gott om tid. Förlåt om jag låter som Björn Ranelid, det var inte min mening. Om det är någon som vill ha tips på något eller kan lämna tips som skulle kunna intressera mim, hör av er! Det är upp till var och en som vill skriva något på denna sida , nämn bara käll- materialet. Tyvärr kan jag inte publicera några bilder eller fotografier, då man måste försöka få tag i innehavaren av upphovsrätten.

Varsågoda att börja er ”resa” och som sagt kommentera gärna, jag har hittat ibland olika uppgifter för samma saker. Speciellt årtal kanske inte stämmer exakt, men innebörden vilken ordning den än kommer så har händelsen skett i historien.

Mvh Matz ”Profoss” Thuresson

Brott och straff

Att skriva om brott och straff är nästan en omöjlighet. Ämnet är så stort och nästan inte greppbart. Jag menar, vad skall man skriva om här som skulle intressera någon men inte någon annan. Skall man skriva om Jesus korsfästelse som alla har hört talas om eller romarnas grymma tortyrmetoder? Eller vilka metoder som Karl XI använde mot snapphanar, eller ännu värre mot kvinnor som anklagades att vara häxor och stå i förbund med djävulen. Eller att skarprättaren vid Stockholms blodbad år 1520 hette Jurgen Homuth. Ja vad skall man skriva om? Och till exempel om man skriver om en karolinersoldat som har gjort ett brott och blivit straffat för detta skall den historien i stället stå under rubriken Carolineröden. Skall vi bara skriva om allmogen och civilbefolkningens vedermödor och inte nämna hur soldaterna straffades efter sina brott i den blåa karolineruniformen, eller skiljer sig brott och straff mellan en soldat och allmoge under den här tiden? Ja är det något som skiljer oss åt så är det att inför lagen är inte alla lika. Blått folk så kallad adel skiljer sig från simpla bondtölpar och rikt folk har i alla tider kunnat muta och köpa sig fria från straff.

Alla har vi någon gång säkert funderat över vilken uppfinning som människan gjort är den bästa eller värdefullaste. Kan det vara hjulet? Någon säger säkert elden. Men faktum kvarstår att hitta metoder och redskap som framtvingar det man vill höra under ”speciella” förhör av en dömd person i fredstid eller tillfångatagna soldater i krigstid. Då mina herrar finns det ej i världshistorien någon jämförelse vad människan är kapabel till i sin uppfinningsrikedom, allt ifrån sträckbänkar till giljotinen. Denna giljotin framtogs för övrigt för att offret skulle slippa lida ”Hupp”. På medeltiden skulle man gärna också förnedra offret i samband med tortyr. Avlägsnande av kroppsdelar var vanligt, t.ex. tunga, öron, näsa men även könsorgan och tänder förekom flitigt. I straffet eller metoden hudfläkning skar man först bort alla utstående kroppsdelar (näsa, fingrar, tår o.s.v.) därefter snittade man i skinnet så att skinnet kunde avlägsnas ungefär som man tar av sig sina strumpor. Sist tog man av skinnet på ansiktet allt för att den dömde skulle kunna se på. Man kunde också bryta alla benen i kroppen på den dömde innan man gav nådastöten. När detta skedde vid offentliga avrättningar var dessutom syftet att visa hur det går för dem som bryter mot lagen eller håller inne med information. Att åskådare dessutom svimmade vid dessa uppvisningar kan man med lätthet förstå.

Varje stad eller fästning med självaktning hade sin tortyrkammare eller gisselkammare som det också kunde heta. Towern i London (Tower of London) är väl den mest kända men även Stockholm hade sina pinorum. På 1600 och 1700-talet hette de Tjuvkällaren eller Hwita Hästen och låg vid rådhuset vid stortorget. Här ägde den officiella tortyren rum. Som om inte detta var nog kunde man också kanske hamna i den mer ökända Rosenkammaren i Smedjegården (nuvarande Wallinsgatan) som hade sträck och köldtortyr som specialitet. Detta öde hände en Kapten Erik Puke som stod anklagad för kuppförsök mot Kungen år 1756. Han uthärdade Tjuvkällaren i två dygn, därefter förd vid midnatt till Rosenkammaren.

Upphängd naken i taket i järnkedjor och med iskallt vatten sipprande från de kalla stenväggarna upplevde han där sina sista timmar i livet. Tornet Kärnan i Helsingborg är också en känd gisselkammare. Men tro nu inte att vi göteborgare var bättre än våra medeuropeer vid denna tid. Faktum är att när skotten och tillika Justitiepresidenten Johan Maclier inspekterade Bohus slotts (fästning) fängelsehålor på 1680-talet och jämförde dem med Englands, så fanns det ingenting att anmärka på. Inte heller anmärkte han på de Göteborgska stadsportarnas arrestlokaler. Ordet tortyr härrör från franskans torture och innebär i överförd mening ”Pinande av annan för att framtvinga av honom bekännelse”. Tortyr är en handling som ingår i en rättslig undersökning och är en del av ett straff. ända in på 1700- talet utövades tortyr som den mest naturligaste sak i de flesta länder (Sverige inräknat) särskilt i brott mot staten, kungen och kejsaren. Det behövdes inte mycket innan tortyr sattes in. Det räckte med att man besökt fel kyrka. Att också kyrkan använde tortyr är väl ingen större nyhet, särskilt den kristna kyrkan.

Den Spanska Inkvisitionen mot kättare känner de flesta till och storinkvisitor Thomas av Torquemada dömde personligen 2 000 personer till bålet. Under de 319 år inkvisitionen härjade i Spanien fick 32 000 människor sätta livet till. Människor har i gudars, kungars och kejsares namn flåtts levande, rådbråkats med stora vagnshjul, trätts upp på vassa störar, begravts levande, stuckits eller skjutits till döds, hängts, skurits, sågats ihjäl etc. Men tyvärr har straffet inte alltid stått i proportion till brottets karaktär. Tyvärr har detta inte utvecklats till humanare straff i modern tid. Vi kan nämna Kina som ett äckligt exempel. Under Tsindynastin i Kina på 200-talet F. k r avrättade man brottslingar på ett snabbt och humant sätt, nämligen med det officiella bödelssvärdet. Men inom samma rike året 1928 på ett grymt sätt skars öron och andra hudstycken av människor, både kvinnor och män. Sedan stektes dessa och åts upp innan den dödsdömde halshöggs.

I Norden är utvecklingen något annorlunda men från 1200-talet och fram till 1800-talet var det knappast mer humanare än andra delar av vår värld. Det finns i arabiska texter nedskrivet att redan på vikingarnas tid år ca 800 e. Kr—år 1000 e. Kr. så straffade detta nordiska folk missdådare med hängning. även i de gamla så kallade landskapslagarna finns det väldokumenterade rättskipningshanterande. I Folkkungarnas tid i Sverige var det fängelsehålor som gällde. ”Nyköpings Gästabud” var ett av de hemska under denna tid. Men det skulle dröja i Sverige tills kyrkan och kristendomen kom ut med Den heliga skriften, speciellt det som var skrivet i Moseböckerna, innan det tog fart på allvar. Här stod nu i Bibeln vad det ortodoxa prästerskapet och självfallet med ”Guds klara och rena ord”, vilka brott som skulle straffas med döden. Och således den 20 december 1608 förklarade Karl IX, som var en mycket gudfruktig kung:

Att man uti högmåls och andra grova saker skulle rätta sig efter Guds lag som i den heliga skrift är författad och härefter skall vara införd.

De brott som belades med dödstraff var följande:

1. Svordom, mened och annan Gudsförsmädelse. 2. Olydnad, missfirmelse och misshandel mor föräldrar. 3. Dråp. 4. Sedlighetsbrott, sådana som mökränkning, våldtäkt, hor, blodskam och sodomi. 5. Ocker. 6. Falskt vittnesbörd. Och de övriga regenterna i Europa hakade på, under enväldet i Frankrike åren 1589-1789 var inte mindre än 115 olika brott belagda med dödsstraff. Men glöm inte för all del alla andra brott som pliktades med handavhuggning, brännmärkning, ögonutstickning m.m. Antalet brott med dödsstraff som påföljd minskade i Frankrike efter revolutionen. Under 1700-talet var det trettiotvå och på 1800-talet endast femton. I England var det vida värre. Här drog man sig inte för att hänga barn från åtta år och uppåt ända in på 1800-talet. Här var brottslingarna obildade och underlägsna varelser som jämfördes med onda djur, och onda farliga djur förtjänade det värsta. Här kan man berätta om tiggaren som mötte Voltaire. ”Jag måste ju leva”, sade tiggaren. ”Jag kan inte se att det skall vara nödvändigt”, svarade Voltaire.

Om vi nu stannar upp ett tag och övergår till brott och straff i det militäriska 1600 och 1700-talets Sverige så skiljer det sig kanske inte så mycket från övriga samhällets straffmetoder. Här fanns de vanliga spö och risstraffen. Stupstocken fanns där tillsammans med trähästen, gatlopp och böter. Halshuggning var däremot ovanligare. Här användes arkebusering vid dödstraff. Soldatens kristna tro var helig. Att smäda guds namn medförde direkt dödsstraff likaså ordervägran av något befäl. Att bibehålla soldatens gudstro i fält låg på särskilda fältprästers ansvar. Det fanns 3 fältpräster, 1 regementspräst och 2 bataljonspräster vid varje regemente. Varje morgon och kväll hölls korum. Uteblev en officer fick han betala böter till Vadstena krigsmanskassa (en miltärisk carolinsk pensionsstiftelse). Upprepande gånger innebar halsjärn, även direkt till onyktra soldater. Vakthållningen och utförande av straff låg på profossernas ( Ur latinets praepositus. Praeponere = ”överordna”, ”att sätta i spetsen” ) ansvar. Dessa var en sorts nuvarande militärpolis och kunde ha graden av underofficer. I ett regemente fanns det 1 regementprofoss (även kallad regementsgevaldiger) och minst 3 gemena kompaniprofosser vid varje kompani. Profossen var lätt att känna igen med sin förgyllda yxa och stora handfängsel. även en stor hatt med plymager kunde förekomma. Ibland förekommer ordet regementsbödel istället för profoss. Det är lite missvisande eftersom ordet bödel är så starkt förknippat med halshuggning som sällan förekom i det militära. Profossens yttre skulle helst vara stor, gärna med stort skägg, skitig och inge respekt även på långt håll. Med andra ord profosserna skulle man helst undvika så mycket som möjligt.

Ett straff som förekom mer i det militäriska var det s.k. gatloppet. Två led soldater med spön i handen vända mot varandra, där den dömde fick gå emellan och ta emot spöslag. I det civila gatloppet kunde det vara uppemot 50 man som slog, men här i det militäriska gatloppet var 300 man ingen tillfällighet. Det berättas att en vaktknekt som ansågs försumlig vid slottsbranden år 1697 dömdes till sju stycken gatlopp mellan 300 man. Han överlevde men avled dock efter en tid, däremot ansågs han vara gammal och klen. Annars var löpa gatlopp fem gånger ett vanligt straff. Däremot fick gardessoldaten Karl Skåning löpa gatlopp fem gånger plus två års fängelse på fästning (Marstrand) för brott mot sjätte budet av Gud. När han släpptes efter avtjänat straff önskade han ”av hjärtat” komma tillbaka och tjäna gardet. Ett annat straff eller tortyrmetod kanske man skall säga var levande spetsad på pålar som användes av militären. Särskilt i Karl XI's krig mot snapphanar användes detta flitigt. Ett snitt vid svanskotan och ett vid nacken, sedan fördes en spetsig påle in under skinnet därnere och ut däruppe. Sedan restes pålen upp för att avskräcka människor hur det kan gå om man hjälper snapphanar. De levde ungefär två till fem dagar efteråt. Ett annat var att köra in glödgade järnspett i ändtarmen och ut vid halsen. Ett antal oskyldiga civilfolk råkade ut för detta, bl.a. finns det antecknat att en 13 årig pojke spetsades levande. I garnisonsstäder fanns det oftast en egen militär avrättningsplats. I Göteborg låg denna i utkanten av staden vid Kungsladugård.

Eftersom min roll i SHIR skall föreställa en profoss vill jag gärna berätta om några av mina föregångare. I det norska fälttåget som leddes av Carl Gustaf Armfeldt åren 1718-1719 hette regementsprofossen Mats Poponen. Han står dock som fältbödel i vissa skrifter. Hälsinge regementet som var med över fjällen, där hette profosserna Mårten Holm, Olof Skytt (avsked 20 oktober 1718 för sin ålder. Var alltså ej med över fjället, hade han tur eller!) och Jacob Egling (död på fjället 3 mars 1719).

Bödel, skarprättare eller stupagreve

Kärt barn har många namn. Ordet bödel är äldst och kommer ifrån ett germanskt språkbruk. I fornsvenskan sa vi bödhil, i Danmark på medeltiden sa dom bodhäl och i Tyskland sa dom bodel. Skarprättare härrör från tyskans Scharfrichter och ordet kom till Sverige med dom inflyttade bödelssläkterna från Tyskland på medeltiden (typ Jurgen Homuth). även ordet Mästermannen skall ha använts. Men detta syftar på dom tyska bödlarnas kunnande. En mästerman skall ha en viss kunnande av kirurgi och ha erlagt i Tyskland mästerprovet i avrättning. Helt enkelt ett examensprov med svärd helt igenom korrekt avrättning. Mäster Mikaels gata på södermalm i Stockholm är uppkallad efter en känd bödel som avrättade folk på Stockholms officiella avrättningsplats (Södermalm) Bödelns medhjälpare eller hantlangare benämns ofta under ordet rackare eller nattmannen. Härifrån kommer benämningen ”rackarungar” och nattmannen därför det var hans ansvar att under nätterna tömma staden på latrin och slakta och bortforsla döda djur. Att vara bödel eller skarprättare var viktigt. Bödeln hängde simpla tjuvar och stympade med yxa.

Skarprättaren ansågs mer förnäm än bödeln, han hade av staden blivit utsedd att avrätta folk med svärdet. Även folket speciellt adeln tyckte att det var skillnad på avrättning. Det ansågs finare att bli avrättad med att få huvudet avhugget med svärd. Bödeln var samhällets lägsta yrke, man pratade inte med bödlarna eller drack, åt med dem på krogen där de dessutom fick äta på egna undanskymda platser. Att umgås med bödeln kunde innebära straffpåföljder. Bödlarna var dessutom oftast kriminella personer som hade fått yrket i utbyte till att slippa straffet , ex halshuggning. Antog de kriminella yrket fick de oftast ett kännetecken att man var bödel. Exempelvis ett avskuret öra eller brännmärkning i ansiktet. Bödlarnas bostad låg oftast utanför stadsgränsen. Bödlarna var oftast outbildade personer och därför står det vanligtvis på avrättningsdokumenten inget namn på den som avrättade utan ett kryss framför noteringen avrättad:

”X innehawfaren av stadens swärdh”.

Bödelns klädedräkt var inte svart som man kan kanske tro , utan den skulle ha röda inslag Bödeln i Arboga stad var helt rödklädd till exempel och den berömda huvan var inte obligatorisk. Den var mer ett symboliskt värde för att dölja bödelns identitet. Men alla i staden visste ändå vem bödeln var. Det röda inslaget i dräkten symboliserade givetvis blodet. Den officiella bödeln visste som regel sitt värde och var allt som oftast giriga yrkesmän. En halshuggning gav 5 daler, en hängning 8 daler, medan en öronavskärning gav endast 2 daler. Mest gav rådbråkning med halshuggning, därefter stegling på en eller flera pålar 15 daler.

Bonus som följde med yrket är att bödeln fick ta hand om den avrättades kläder. En girig bödel var Mäster Cnut i Gävle år 1633 när han skulle avrätta en mörderska. Han vägrade att lyfta ett finger, än mindre en bila förrän han hade fått 22 daler kopparmynt i sin hand. Med tiden blev bödelsyrket mer accepterat, det berättas att när London i England skulle utse en ny Skarprättare på 1800-talet sökte över 1400 personer till tjänsten. Att jämföra med Göteborg som i sin tur hade 8 stycken sökande till samma post vid samma århundrade. Bödelsyrket fick aldrig i Sverige det erkännandet som övriga Norden så sakta fick. Här var det alltid ett av dom lägsta yrkesutövande som man kunde hålla på med. Det var först när Sverige klubbade igenom att man skulle ha Riksskarprättare för hela landet som det någorlunda accepterades. I övriga Norden och speciellt Danmark så kunde bödeln både vara skarprättare och läkare? Detta berodde på att tidigt i Danmark så kom dom inflyttade Tyska duktiga skarprättarfamiljerna. Till slut dominerade dom hela Danmark med kända släktnamn som Bröchner, Ingerman, Liebeknecht, Wagner, Muhlhausen o.s.v. Det berättas bland annat att den Danske kung Kristian IV:s son Prins Kristian år 1627 ådrog sig en svår benfraktur, som efter behandling av livläkare Henrik Kuster fortfarande vägrade att läka. Bödeln i Gluckstadt kallades in. Henrik Kusters yrkesstolthet fick sig då en törn och han yttrade:

Denna kvacksalvare, vilken är skickad till denna kur är som att sända en åsna till att spela lyra.

Han fortsatte vidare:

Detta mänsklighetens avskum är inte ens värda att kurera och vårda en lus.

Man måste förstå livläkaren eftersom benet förvärrades under bödelns behandling, och ännu värre fick betalt för det 200 riksdaler plus en in och utvändigt förgylld silverbägare. Livläkaren, vad hade han i årslön då? Jo, 400 riksdaler på ett helt år! Han var nog rätt så sur. Ni som har följt denna text har redan kommit i kontakt med olika tortyrmetoder som t.ex. brännmärkning, spö och gatlopp, spetsad levande på påle, avhuggning av olika kroppsdelar, hängning och halshuggning m.m. Men här nedan följer ytterligare exempel på tortyr och straffmetoder som fanns och var vanliga i Europa för inte så länge sedan.

Olika avrättnings och tortyrmetoder förr i tiden

KORSFÄSTNING. Metoden härrör från Assyrien och infördes i Judeen redan hundra år innan Jesus korsfästes. Jesus avrättning är värdens utan tvekan mest kända avrättning. Det fanns tre typer av kors. T-form (taukors), X- form (andreaskors) eller
Y-kors (gaffelkors). Man spikade upp offret och reste korset.

STENING TILL DÖDS. Det finns väldokumenterat i Bibeln hur detta kunde gå till eftersom olika brott medförde detta straff i Judeen. Metoden användes även i Norden. Finns väldokumenterat i våra Landskapslagar men här skulle dom först rullas i tjära och dun. Däremot stenades dom av både sten och torv. Denna metod slutade i Norden på 1400-talet.

DRÄNKNING I MOSSE. Offret dränks i en mosse och pålar slås igenom kroppen för att inte gå igen. även metod för offergåvor till gudarna. Användes av vikingarna. Typ Bockstensmannen, men han blev förmodligen mördad.

RISTA BLODÖRN. Vikingametod. Offret läggs på mage och svärdet förs in i ryggen någonstans och så ristar man upp alla revbenen uppifrån och ner därpå drar man ut lungorna. Danske kungen Ivar låter rista blodörn på fången Ella i York står det i sagan om Ragnar Lodbroke. Men Ella dog i slaget vid York år 867.

DELNING I TVÅ HALVOR. Man gör som det låter, sågar ett offer levande i två halvor. Även delning i 4 delar förekom . Man spänner fast hästar med rep från armar och ben och på en given signal daskar man till hästarna i galopp.

DE TUSEN SNITTENS DÖD. Vi har tagit upp det i texten förut man skär bort allt skinn på kroppen . Man flås levande.

KOKAS LEVANDE. Offret kokas levande i en kittel med antingen vatten, bly eller olja. År 1530 lagstadgas det som dödsstraff i England. Den förste där att avrättas kokande var en kock!

RÅDBRÅKNING. Detta var en typisk germansk företeelse. Här skulle man bryta benen i kroppen av offret. Gärna med vagnshjul. Skarprättare Franz Schmidt skriver i sina memoarer (1500-talet) att han brukade använda 40 slag men på hans svåger räckte det med 39! I Sverige brukade 10-15 slag räcka. I Sverige användes rådbråkning sista gången år 1733.

STEGLING. Detta är en metod som används efter att offret har avrättats med t.ex. halshuggning. Man delar upp kroppen i stycken och sätter upp dom på vagnshjul eller pålar horisontellt så att fåglar kan kalasa på kropparna (Denna metod användes mot Nils Dacke och även Gustav III:s mördare Ancarström) Denna metod användes ända in på 1800-talet i Sverige.

PRESSANDE TILL DÖDS. Offret läggs naken på golvet med armar och ben utspända fastsurrande. En skiva med vikter eller olika tyngder läggs på bröstkorgen. Mer för varje dag, offret får mögligt bröd att äta men inget vatten utan medfångars vätska (urin). Efter några dagar dränks han av detta.

Sveriges sista skarprättare

Anders Gustaf Dalman föddes den 17 februari 1848 i Norberg Västmanland. År 1868 anställdes Anders Gustaf Norman som han hette vid Västmanlands regemente och fick namnet Dalman. År 1869 gifter han sig med Emma Sofia Westlander och fyra år senare blir han korpral. Den 5 augusti 1885 antogs han att vara skarprättare för Stockholms Stad och år 1900 utsågs han till Riksskarprättare med hela Sverige som arbetsfält. Man kan fråga sig om det var ett bra val, eftersom AGD var en mycket labil person. Han rördes lätt till tårar när han hörde vacker musik och han var en stor djurvän. Han fann all slakt motbjudande och kunde inte slakta en kanin! Hans humör svängde och hans fysik kunde vara bättre. AGD's första avrättning var av Anna Månsdotter den s.k. Yngsjömörderskan i Kristianstad 7 augusti år 1890. Med en egen ihopsnickrad stupstock reste AGD ner för att göra sitt jobb. Denna debut blev inte lyckad, man missade att aptera säkerhetskedjan så att Anna M kunde göra ett ryck. Detta hugg tog i käken och det behövdes tre hugg för att skilja huvudet från kroppen. Detta dementerade AGD dock. Tre år senare var det dags igen, denna gång i Gävle den 17 mars 1893. Hans andra avrättning blev den av s.k. Alftamördaren Per Johan Pettersson och gick helt enligt planerna. Många trodde att detta skulle bli Sveriges sista avrättning så bilan gjordes inte ren utan blodet fick sitta kvar på eggen. Men där hade dom fel, år 1900 var det dags igen.

Tredje avrättningen. Nu styrdes kosan till Karlskrona och som bödelsdräng var sonen Gustaf Albert med. Den dömde var en tjugoåring vid namn Julius Sallrot som hade rånmördat sin arbetskollega på Johannishus järnvägsstation. Julius mötte döden lugnt och stilla och gjorde ett starkt intryck på åskådarna. Han riktade en sista hälsning till sina föräldrar, samt ett hjärtligt tack till fängelsedirektören och hans personal för god behandling. Märkligt nog hade man den dåliga smaken att vid föräldrarnas identifiering av sonen låta skarprättaren befinna sig i samma rum. När fadern fick veta att det var sonens bödel höll han på att fara i strupen på densamme. En månad senare var det dags igen, denna gång i Malmö. Här skulle den så kallade Löderupsmördaren Lars Nilsson avrättas. Han hade kvalificerat sig för dödstraff efter att mördat och innebränt i Löderup den tjugoåriga Katarina Romare. Flera justitieråd hävdade att Lars Nilsson led av en epilepsiliknande sjukdom, och skulle därför benådas. Men Svenska Telegrambyrån meddelade klockan 06.15 den 23 augusti 1900 att skarprättare Anders Dalman hade utfört sin fjärde avrättning och badat i öresunds blåa böljor på Ribersborgs kallbadhus dagen innan. Nu fick AGD tillfälle att vila lite med familjen, ty den var stor med tolv barn men bara fyra nådde vuxen ålder. Dessutom ägde han som djurvän han var ett femtio tal fåglar och två hundar varav den ena hette Tello och var stor som en tjurkalv.

Det berättas att en vinterdag hade man kopplat en släde efter Tello och några av barnen åkte i rask fart längs Fleminggatan i Stockholm. Det gick bra tills man kom till port 66 varvid där står en annan hund som väckte Tellos intresse. Denna undanmanöver gjorde nästan så att en äldre dam höll på att bli överkörd. Hon blev rasande över detta och ännu mera när hon kände igen ungarna i släden. Hon lär ha skrikit: ”Jaså är det ni som åker, räcker det inte att er far hugger huvudet av folk ska ni också rackarungar ta livet av vanliga människor”. AGD's femte avrättning skedde i Västerås den 10 december 1900. Här skulle en av den moderna Svenska kriminalhistoriens värsta massmördare avrättas. Johan Filip Nordlund i folkmun ”Mälarmördaren” eller ”Svarte Filip” hade mördat fem stycken ombord på ångaren ”Prins Carl” under en resa på Mälaren. I vilorummet på fängelset lär en nervös tjänsteman ha sett bilan vilande mot husväggen. ”Tag bort den, tag bort den”, lär han ha skrikit. Samme man lär också ha frågat sonen Gustaf Albert om denne var beredd att ta över om fadern skulle hugga fel. Detta hörde Dalman senior som röt tillbaka: ”Här hugges min själ inte fel”. Och det gjorde det inte heller, faktum var att hugget var så kraftigt att det var svårt att få loss bilan från stupstocken. Detta var AGD's sista avrättning med bila.

Några år senare blir Anders inkallad till östermalmsfängelset i Stockholm för att inspektera en konstruktion som man kanske skulle börja använda även i Sverige. Denna konstruktion fungerade alldeles utmärkt till allas belåtenhet. Inte så konstigt eftersom den redan hade använts i Frankrike i över hundra år. Konstruktionen var inget annat än Giljotinen som härmed gjorde sitt intåg i Sverige. Den 5 januari 1910 inträffade ett rånmord i Stockholm. På Gerells växelkontor på Malmborgsgatan 2 hittades kassörskan Anna Viktoria Hellsten badandes i sitt eget blod. Kassaskåp och fack hade plundrats på 5000 kr och efter ett omfattande detektivarbete kunde tapetseraren Johan Alfred Andersson-Ander gripas för dådet. Han dömdes till döden den 14 maj och avrättningsdatum sattes till den 23 november 1910. Som vanligt avvisade AGD nyfikna åskådare men tog istället med sig tre av hans söner, varav den yngsta var blott sjutton år. Vid avrättningsdagen sade Andersson-Ander ”God morgon mina herrar” och frågade därefter Dalman om han kunde få säga några sista ord. ”Nej” sa Dalman och fortsatte avrättningen. Fallbilan särade huvudet från kroppen och Giljotinen monterades ner.

Detta var Sveriges och Anders Gustaf Dalmans sista avrättning. Giljotinen användes sålunda bara en gång. AGD var under trettiofem år ensam innehavare av skarprättarämbetet i Sverige. Han hade en årslön på 1700 kronor då en liter mjölk kostade 14 öre och 1 kg sidfläsk 1 krona. Han gjorde ingen stor sak av sitt yrke utan ansåg ”Liv för liv, utan pardon”. Anders Gustaf Dalman avled efter sviterna från en trafikolycka (spårvagn) den 30 juli 1920. Han blev sjuttiotvå år gammal och året därpå avskaffades under fredstid dödsstraffet i Sverige (år 1921). Han blev begravd i Stockholm men antagligen har nybyggnation förstört hans grav. En del skrifter hävdar att han ligger begravd på Stampens Kyrkogård i Göteborg men det förnekas bestämt av Kyrkogårdsförvaltningen i Göteborg.

Några milstolpar i den svenska lagstiftningen

1693	Stadgas i ett kungligt brev att allmänheten skall närvara vid avrättningar.
1723	Fastslås i en kunglig resolution att präster skall närvara vid avrättningar.
1736	I Svenska missgärningsbalken föreskrivs dödsstraff i 68 olika brott.
1772	Avskaffas tortyren som förhörsmetod i Sverige.
1841	Avskaffas de kvalificerade dödsstraffen typ rådbråkning, stegel, hjul m.m.
1858	Avskaffas hängning som avrättningsmetod.
1860	Befrias prästerna plikten att följa dödsdömda till avrättningsplatserna.
1877	Avskaffas de offentliga avrättningarna. Ersätts av att det sker inom fängelsemurarna.
1887	En s.k. Riksskarprättare utses med hela Sverige som arbetsfält.
1890	Den sista kvinnliga avrättningen i Sverige (Yngsjömörderskan).
1900	Används handbila för sista gången vid avrättning i Sverige.
1906	Fastställs att avrättning skall ske med fallbila (Giljotin).
1910	Den sista avrättningen sker i Sverige (den enda med Giljotin).
1921	Avskaffas dödsstraffet i fredstid.
1972	Avskaffas dödsstraffet även i eller under krigstid i Sverige.

Göteborg stads brott och straffhistoria

Den 4 juni 1621 satt Gustav II Adolf i Jönköping och undertecknade den blivande hamnstaden Göteborgs privilegier. Hamnarna var inte klara men dräneringsarbetena hade påbörjats av dom holländska ingenjörernas ledning. Stadens styre kallades för magistraten, varav tre var presidenter och nio stycken var rådmän. Titeln President ändrades senare till Borgmästare. år 1624 kom Kungen på besök. Hans representant i staden kallades för Burgreve och stadens första Burgreve var Holländaren Jacob van Dijck. Denna man fick med sina kontakter och diplomatiska sätt rika utlänningar att investera i Göteborg. Kungen granskade både dom militäriska anläggningarna och det civila livet. Han såg en stad med en idyllisk prägel. Inflyttade holländare, tyskar och skottar vårdade sina hus och tegar omsorgsfullt. Små butiker och verkstäder hade byggts. Kungen som under besöket som varade i fem dagar bodde på älvsborgs Slott strax utanför staden. Under dessa dagar skrevs flera Kungliga dokument om staden. Dessutom togs flera viktiga beslut bl.a. avskedade han landshövdingen på älvsborgs Slott Nils Stjernsköld och Göteborgs förste räntmästare (hade ansvar för stadens räkenskaper) holländaren Gilius van Eijk. Dessutom skulle tull och våghus byggas och även ville Kungen förstärka Göteborgs försvarsverk med nya bastioner. Man började bygga vallgraven med höga murar efter ett holländskt mönster. Staden saknade förvisso en ordningsmakt men detta löste kungen genom att införa så kallade stadssoldater. Staden saknade inte vanliga soldater men dessa stadssoldater var hitkommenderade män från grannsocknarna örgryte, Partille, Landvetter och Härryda. Dessa lantliga socknar tillhör Sävedals Härad och häradsdomare var en herre vid namn Nils Börjesson. Han titulerades politie- och byggningspresident. Ordet ”politie” är från grekiskans politeia som betydde samhälle, stat. Vi i Europa vidgade betydelsen till förvaltning och ordningsmakt . Sedermera blir detta vårt ord polis. Till en början bestämdes antalet stadssoldater till fyrtioåtta stycken. De två andra presidenterna var den holländska justitiepresidenten Jacob Hufnagel och den tyske kommersiepresidenten Michel Werle. Tull och gränsansvarig blev Skotten Henry Sinclair. Till en början i Göteborg skulle holländsk och tysk lag gälla men relativt snabbt övergick man till Svensk Stadslag.

Störande av allmän ordning förekom, särskilt nattetid. Därför utfärdade Kungen ett patent mot gatufred. Fönsterkrossning eller hugg mot husvägg med värja skulle beivras med handavhuggning. År 1626 fick en Skarprättare i Göteborg sitt arvode efter att huggit händerna av tre stycken båtsmän. Detta hörde till vanligheterna på den tiden men båtsmännen kom aldrig mer ut på havet utan fick bli tiggare resten av sina liv. I Göteborg började man att bygga kyrkor. En för svenskar (Gustavi) och en för tyskar och holländare (Christine). Till den svenska sökte sig också skottarna. Trots att Göteborg var landets mest toleranta stad gällande religionsfrågor, så röt Sveriges Rikskansler Axel Oxenstierna till att inte under några omständigheter skulle judar, katoliker eller grekortodoxer kunna bli permanenta stadsbor. Judar riskerade även under marknadsdagarna att bli fängslade och man betalade mer i tullavgifter vid stadsportarna än andra folkslag. Ett fängelse byggdes år 1636 och även det nya rådhuset hade arrestlokaler. Stadssoldaterna blev utrustade med harnesk, värja, pik eller musköt. Dom kom som bönder eller drängar från landet och hade vakttjänstgöring en månad. Förfarandet kom från Tyskland där borgerskapet brukade ropa efter dem: ”Hans Wurst” eller ”Wurstel”. Detta var en sagofigur typ dummerjöns i Tyskland. Eftersom Wurst betyder korv på tyska så fick stadssoldaterna i Göteborg smeknamnet korvknektar. Som chef över denna vaktstyrka utsågs den tyske skräddaren Tibertius Schneider. Utöver det så kommenderades det på tyska, vilket medförde att vakterna inte fattade något vad han sade. Lägg därtill okunskap om musköthantering så har du ett problem. Detta fick ett löjes skimmer över sig, särskilt när vakterna inte förstod men ändå straffades för ordervägran! Då fick dom rida trähäst eller bruka stupstock på Stora Torget. Civilister kunde råka ut för samma sak om dom hade pallat äpplen. Det är förvånande att detta med tyska språket fick fortgå år efter år.

En av vaktstyrkans uppgifter var att bevaka stadsporten. Till en början fanns bara Kungsporten (idag Kungsportsplatsen) Porten var öppen under sommartid från klockan 03.30 tills den stängdes 21.00 på kvällen. Nattetid svarade en korpral och sex stadssoldater för ordningen. Soldaterna blev hela tiden hånade, glåpord hördes ständigt. I september år 1635 kunde inte stadssoldat Per Persson hålla sig. Han slog till en karl med musköten så att blodet rann från huvudet. Han häktades men fick inget straff. Till slut tröttnade man på den tyske chefen och år 1638 får Tibertius Schneider lämna sin tjänst. Det är inte känt var de första bödlarna bodde i Göteborg. Den första noteringen som finns är från år 1648 och där står det: ”Hus avsett för skarprättaren är den sämre sidan av wäderkvarnsberget”. Det är kvarnberget på Nordstan som avses.

Från sin bostad hade bödeln inte långt till Stora Torget som Gustav Adolfs Torg hette på den tiden. Det var här som dom offentliga avrättningarna och bestraffningarna genomfördes. Den så kallade ”Gisselkammaren” låg i rådhusets källare. Här fanns för övrigt arrestlokalerna som kunde inhysa flera häktade i samma rum. Den enda toaletten var en spann på golvet, så det måste luktat rätt gott, särskilt när de intagna inte hade tvättat sig på några månader. Göteborg växte och ny avrättningsplats samt ny bödelsbostad planerades. Valet som avrättningsplats föll på där nuvarande Carlanderska sjukhemmet ligger. Och bödeln fick bostad vid dammen. Det som avses är nuvarande Näckrosdammen bakom Götaplatsen. Bödelns hus kallades för lyckan (bödelslyckan) och har idag givit namn åt Lyckans väg. Året för den nya avrättningsplatsen var 1702. Kvar vid Stora Torget blev emellertid skampålen. Detta var även året då militären slutade med sina avrättningar vid älvsborgs Kungsladugård. Nu skulle stad och militär ha gemensam avrättningsplats. Kanske var det soldaterna Andersson och Liberg som avrättades sist ute vid Kungsladugård? De avrättades genom halshuggning år 1701 för att i försumlighet låtit tre stycken ryska krigsfångar fly från krigsfånglägret i Majorna. Man kan också fråga sig om dessa soldater fick en sista sup på Göteborgstraktens värsta lilla krog kallad Blodpölen. Detta öknamn syftade på att det var just på denna krog som dödsdömda soldater fick en sista sup innan avrättning. Bödlarna eller skarprättarna hade sina medhjälpare som vi tidigare har berättat. Dessa kallades ju för rackare eller nattmän, men det vi inte har berättat var att bödlarna också kunde ta hand om föräldralösa barn. Dessa fick hjälpa till och meningen var ju att i framtiden skulle dessa barn själva bli bödlar eller skarprättare. Detta handhavande hette In loco parentis vilket är på latin och betyder istället för föräldrar.

Från början hade inte Göteborg någon egen fast bödel utan fick hyra in från städerna Jönköping, Varberg eller Halmstad. Det finns omnämnt i Göteborgs stadsrullor en bödel vid namn Mäster Johan som vistas i staden runt år 1642. Därför beslutar Göteborgs Stad att år 1648 erbjuda en fast tjänst till den mest anlitade mästermannen. Han var från Halmstad och hette Mäster Hans. Han kvarstannade i tjänsten till år 1664 då han avlöstes av Oluf Persson som mantlade bödelskappan från år 1665-1676. Därefter tog den beryktade Per Borelius över. Detta var en grym och sadistisk bödel som gärna pinade sina fångar. Det sägs att en gång när han skulle avrätta en kvinna inte slog henne i järn som brukligt var utan med en två decimeter lång spik naglade fast hennes händer mot spöpålen. Därefter framtog han en glödgad kniptång som han sedan lät knipa runt kvinnans armar. Kvinnan svimmade självklart av behandlingen men rackaren slängde då en spann kallt vatten på henne så hon vaknade. Därefter fortsatte bödeln sin behandling. Så höll det på tills det var dags att hugga huvudet av henne. år 1684 var det dags för nästa bödel i Göteborg att träda fram. Niels Böttesson (Han rymde däremot efter ett år). Hans efterträdare var Lars Andersson som tycks ha delat tjänsten med Johan Eriksson Lilja fram till år 1704. Därefter kliver den kända bödeln Jonas Wessman in på scenen. Känd dels för att ha utfört exekutionen av Henrik Danckwardt år 1719. Danckwart var ju den commendant som överlämnade Carlstens fästning (Marstrand) till den Danske amiralen Peter Tordensköld. Denna avrättning blev mycket omtalad på flera sätt. Jag kommer redovisa mer om detta under rubriken Omtalade och minnesvärda avrättningar i Sverige.

Bödlarna i Göteborg hade även den mindre roliga uppgiften att banka vett i stadens mentalsjuka. Här kan man nog också förmoda att bödlarna fick utlopp för sina sexuella lustar. Ett hus som man kan uppleva än idag är det gula huset rakt söderut från skansen Lejonet (Svingeln). Det är det gamla kvinnofängelset kallad ”Spinnhuset” som började byggas år 1741. Under 1700-talets Göteborg utvecklades staden stort, skansarna Lejonet och Kronan hade byggts och Ostindiska Compaqniet startade. Driftiga köpmän flyttade hit och år 1785 kan Politieborgmästare Daniel Pettersson presentera Göteborgs första Poliskår. Sex poliskonstaplar och en chef med titeln Polisgewaldiger (från tyskans Gewalt som betyder makt, myndighet). Dessa poliser hade i många år hjälp av stadssoldaterna. Men redan av slutet av 1700-talet (runt sekelskiftet) utökas polisstyrkan till tjugo man och ytterligare en Gewaldiger. Göteborgs avrättningsplats vid nuvarande Carlanderska Sjukhemmet användes ända fram till år 1830. Nu hade staden brett ut sig så en ny avrättningsplats behövdes. Den kom att ligga vid Långås lider vid Kallebäck. även ny bödelsbostad var byggd. Från år 1780 låg Göteborgs officiella bödelsstuga exakt vid sydvästra hörnet av nuvarande Odinsskolans skolgård. Där bodde mellan åren 1824-1850 en känd bödel vid namn Carl Gustav Beckius. Han utförde en mycket känd avrättning ute på Galgholmarna (Marstrand) år 1830 på den dåvarande trettiosexåringen Johannes Bramberg (repet brast).

Från år 1850 kliver bödel Johannes Jansson in på scenen. Trots privilegier att bo i bödelsstugan så bor Johannes i hörnet av Södra Allégatan och Sprängkullsgatan. Detta gör han endast av det enkla skälet att han är ägare av detta hus i Haga. Janssons mest uppmärksammaste avrättning är av postrånaren Jonas Falk den 21 november 1855 i Svedmon (Habo). Bilan som användes finns idag att beskåda på Alingsås Museum. För övrigt om offret kan vi berätta att han ligger begravd vackert inne i Hökensås skogsområde. På graven finns ett vackert järnkors och det ligger alltid blommor där. Ingen vet vem som lägger dit dem. (Platsen är väl värt ett besök, jag har själv varit där och det är en mycket vacker trakt). Göteborg växer och år 1857 står det nya cellfängelset klart på Sankt Eriks Torg (Nordstan). Detta revs 1970 talet i samband med Nordstans utbyggnad. Och år 1872 får Göteborg som första stad i landet en heltidsanställd Brandkår. Under 1800-talet användes även våra fästningar såsom Nya älvsborg och Carlsten plus våra skansar Kronan och Lejonet som fängelser. Efter bödel Beckius tog Skarprättare Ferm över till år 1863. Och sedan får Göteborg sin sista Skarprättare nämligen, före detta livgardisten Olof Wilhelm Bergendahl. (Vi tar upp hans livshistoria i en stycke lite längre ner på denna sida). Bergendahl och Göteborg gör sin sista avrättning år 1872. OWB avskedas år 1876 och eftersom Sverige har fått en Riksskarprättare utses ingen efterträdare. Härmed avslutas en bödelstradition i staden som hade varat i över 250 år.

Göteborgs sista bödel Olof Wilhelm Bergendahl

Olof Wilhelm Bergendahl föddes i skorpionens tecken den 23 Oktober 1822. Fadern var fortifikationssnickaren Olof Bergendahl och modern var Carolina Bergman. Vid tjugoett års ålder år 1843 flyttade han till Stockholm och tog värvning som livgardist. Efter sjutton år i kungliga huvudstaden var han åter i Göteborg för att ta anställning vid Göta Artilleriregemente (som vid denna tiden låg mellan Kaserntorget och Kungsgatan). Bergendahl var lång, storväxt och ståtlig men som många andra stamanställda hade han problem med spriten. år 1862 hade han och två andra militärer under ett brännvinsrus uppfört sig oanständigt mot en kvinna på Stampgatan. Polis kom till platsen och slagsmål utbröt. Knektarna var överlägsna så polisen fick hjälp av civilister att övermanna ”dessa ytterst vildsinta knektar”; som det står i dokumenten. Bergendahl hamnade på sjukhus några dagar på grund av detta slagsmål.

Under sina sista år i militären var Bergendahl värvare i både Göteborgs och Bohus län för ryttmästare von Plomgrens skvadron av kungliga livgardet till häst När han tog avsked erhöll han svärdsmedaljen som ett tecken på plikttrogen tjänst under många år. Detta bidrog säkert till att han fick bödelstjänsten i Göteborg år 1863 (av åtta stycken sökande). Nu flyttade Bergendahl in i bödelsstugan (nuvarande Odinsskolan) och fick av Göteborg stad hundra riksdaler om året. Han fick dessutom 24 riksdaler om året från de fyra län som han också tjänstgjorde i. Vid Midsommar år 1863 var det dags för den första avrättningen. Bergendahl skickades till Fristad utanför Borås för att där avrätta den trettioåriga seriemördaren Karl Johan Karlsson Hed. Han hade rånat och mördat flera så kallade ”knallar” (vandrande gårdsvaruhandlare). Avrättningsplatsen var nyröjd och nyfikna samlades i massor. En avdelning soldater var utkommenderade för att bistå länsmannen om det skulle bli ”störande av ordning”. Då allt var ordnat kommer den dömde åkandes i en kärra från häradshäktet i Borgunda. Där möttes de av länsmannen som sittandes till häst bar full uniform. Hed leddes fram till stupstocken av prästen som även band för hans ögon. Skarprättare Bergendahl kliver nu fram svartklädd med vita handskar. Ett vittne berättar:

Han kom som en blixt , höjde yxan som var blank som silver och högg av huvudet med ett hugg.

Kroppen ryckte till och Bergendahl lade ifrån sig yxan och tog av sig sina vita handskar, som han kastade på marken därefter bugade han åt folkmassan. Galgbacken finns kvar än idag och många kan vittna om att här utspelar sig oförklarliga ting. Bland annat finns det en liten källa med klart kallt vatten i närheten. Det är bara det att ibland kan smaken ha en bismak av blod. även olika skepnader kan dyka upp under dygnets mörkaste timmar. Bergendahls andra avrättning dröjde ända tills år 1872 som ägde rum i Landskrona. Detta gavs stor uppmärksamhet speciellt i lokalpressen (Tidningen Nya Förposten) som meddelade att Bergendahl bodde på Hotell Mollberg i Helsingborg. Samtidigt bodde där ett stort privat sällskap. Under kvällens lopp spred sig ryktet att Göteborgs bödel bodde på samma hotell. Kvinnorna tyckte detta var spännande och lär ha sagt: ”det skulle vara roligt att se honom”. En av herrarna sade då: ”ingenting hellre” och gick för att hämta Bergendahl. Nyfikna kvinnor kippade efter andan när en etthundraåttio centimeter lång och ståtlig Bergendahl gjorde entré. Man kan här förmoda att kvinnorna var lite uppspelta för några kom med en förfrågan att skulle man kunna få se bödelsyxan! ”Gärna!”, svarade Bergendahl och gick för att hämta det blankpolerade vapnet till societetskvinnornas stora förtjusning (Men till dom andra gästernas förskräckelse).

Två dagar senare fullbordade bödeln sitt verk. Med ett enda hugg skilde han huvudet från kroppen, lämnade ifrån sig yxan, tog av sig sina vita handskar och även uniformsmössan och bugade sig i alla riktningar. åter i Göteborg tilltar Bergendahls alkoholproblem och under en vinglig färd stödjandes av en knölpåk på Stampgatan år 1873 möter han en poliskonstapel. Händelserna på samma gata tio år tidigare gör sig påminda och han bestämmer sig att hämnas. Konstapeln störtar våldsamt i backen efter ett kraftigt slag från Bergendahls knölpåk. Med blodet rinnandes från huvudet får polisen även ta emot ett antal sparkar och slag innan Bergendahl återigen kan övermannas. Domen för Skarprättare Bergendahl blev två månaders fängelse plus 25 riksdaler till Konstapeln för sveda och värk. Dessutom 10 riksdaler för olaga fylleri. Nu kan man tro att bödeln skulle ha lärt sig en läxa, men icke då. Tre år senare är det dags igen, denna gång döms han till fem års straffarbete inför domstol (brottet är för mened i en ekonomisk tvistefråga). Nu har även Göteborgs Stad tröttnat så i samband med detta mister han också arbetet som skarprättare. Bergendahl skickas till centralfängelset i Karlskrona för att där avtjäna sitt straff. Den 8 januari 1882 frigavs Olof Wilhelm med 185 riksdaler på fickan. Han förpassas under kriminalvårdens försorg tillbaka till Göteborg. Men där finns inget att hämta, frugan har avlidit under hans tid i fängelset och hans barn har tagit avstånd från han. Eftersom hans rykte är för dåligt bestämmer sig Bergendahl att uppsöka Wilsonslinjens kontor på järntorget för att där inhandla en båtbiljett till Boston. Således kommer det sig att f. d skarprättaren Bergendahl lämnar Sverige och Göteborg. Den 27 januari 1882 (endast nitton dagar efter frisläppandet) stiger Olof Wilhelm på ångbåten Romeo, destination Hull England. Dit anländer han den 30 januari för att direkt färdas med tåg till Liverpool för resa över Atlanten med ett av Cunardlinjens fartyg. Han slår sig ner i Chicago och får jobb på ett sågverk. Bergendahl som var en handlingskraftig karl bygger här sitt eget hus i skogen. Här kunde resan tagit slut men ödet ville annorlunda för Bergendahl.

Våren år 1888 attackeras hans hus av indianer, Bergendahl plundras på sina ägodelar och hans hus bränns ner. Olof Wilhelm var för gammal för att på nytt bygga sig ett hus så återigen styrdes kosan till Göteborg. Eftersom han hade ingenstans att bo fick han bli intagen på fattigvårdsanstalten tillsammans med tiggare prostituerade, fängelseinterner, arbetslösa osv. Detta ställe kallades för Brackan och låg utmed Vera Sandbergs allé. Byggnaderna var kasernliknande och kunde rymma 1500 personer. Här tyckte Bergendahl att han var för fin för att bo. Han frågade olika markägare om han kunde få bygga sig något eget. En av de tillfrågade upplät ett stycke mark och så kom det sig att Bergendahl byggde sig ett bo på fyra gånger fyra meter (enligt vittnen ett ruckel med otäta väggar) med kamin och ett matbord i ek i hörnet av Eklanda och Bergsprängaregatan. Här levde den före detta Skarprättaren sina sista år i livet genom att försörja sig på att tillverka sadlar till militären. Han fick ofta besök av lokalbefolkningen som ville höra han berätta om Amerikaäventyret och hur det var att hugga huvudet av folk. Bergendahl dog år 1900 nästan utfattig och han begravdes under enkla former och utan några anhöriga i Bergendahlska familjegraven på Stampens kyrkogård i Göteborg. Bild på hur han såg ut och hur hans bödelsbostad såg ut finns i boken ”Spökhus i Göteborg” av utgivarna Alruna Wulvaricht & Morgana sidorna 154-155

Omtalade och minnesvärda avrättningar i Sverige

Jag lovade tidigare under rubriken (Göteborgs brottshistoria) att berätta om Skarprättare Jonas Wessmans avrättning av Commendanten på Carlstens fästning Henrik Danckwardt den 16 september 1719. Danckwardt hade dömts till döden för förräderi och feghet eftersom han hade överlämnat Carlstens fästning utan strid till den Danske amiralen Peter Tordensköld. Man kan knappast tänka sig ett ohyggligare slut än Danckwarts. Vad som egentligen hände finns det olika versioner av. Men var lugna vi ska försöka att skildra vad som hände. Tidigt på morgonen den 16 kommer kärran med den dömde åkandes utefter vägen efter ett stopp på Galgkrogen. Folkmassor var redan samlade och rejält styrkta med brännvin i kropparna. Ditkallade soldater bildade spetsgård och även uppställning runt stupstocken. Den dömde förs upp på podiet och skall lägga huvudet på stupstocken. Först då kommer någon på att skarprättare Wessman saknas! En grupp soldater sändes ut för att leta efter honom. Strax därefter kommer dock herr Wessman, men han är inte bara sen utan också rejält berusad. Huvan sätts på Danckwardt som också får lägga sitt huvud på stupstocken. Allt detta sker nu samtidigt som den halvdruckne bödeln tumlar om med en säck för att försöka få fram bödelsyxan.

Detta lyckas inte utan bödeln får ta fram en kniv att sprätta upp säcken med. Därefter börjar han att hugga . Det behövs tre hugg för att skilja huvudet från kroppen. Men huvudet ramlar ändå inte av eftersom det sitter fast i skinnet !! Som om detta inte vore nog så är graven för liten och liket ramlar ur kistan vid nedsättningen. Detta upprörde folkmassan och stadsmajor Thalberg begär bödel Wessman i husarrest. Strax därefter blir bödel Wessman gripen av överskulten Jonas Grundell. Den artonde i samma månad började förhören med bödel Wessman. Jonas Wessman hade som nog inte många visste talets gåva när han började sitt försvarstal. På aftonen den femtonde hade Herr stadsmajor sagt till Wessman att exekutionen skulle äga rum nästkommande dag, men aldrig vid vilken tidpunkt. Likväl beställde Wessman av åkaren Christen Jonsson två hästar till klockan fem på morgonen den sextonde. Han gjorde rent sina ”instrument” som han kallade det. Han trodde aldrig att avrättningen skulle vara klockan sju på morgonen då avrättningarna aldrig brukar vara innan klockan nio. Men som sagt han hade aldrig fått reda på klockslaget. När han fick höra att soldaterna redan var ”bort marcherad och Delinquenten uth kiörder” fick han brått till åkaren . Slängde sig på första häst och red i full carrier ut till torpet (hämtade instrumentena) och vidare ut till galgbacken. När han kom dit skulle sonen ta ut yxan ur säcken, men denne var både andfådd och nervös så Wessman fick ta fram kniven och skära loss säcken. Därefter som han själv säger:

..gjorde genast min tienst som en braf karl huggandes det första hugget.

Varför det behövdes tre hugg och att skinnet fortfarande satt kvar försvarar Wessman vidare såhär:

Efter första hugget satt skinnet kvar varför jag hugger en andra gång, inte heller denna gång faller huvudet så jag hugger en tredje gång . Men nu har yxan blivit både naggad och slö så även om jag skulle huggt tio gånger så skulle huvudet ändå inte falla av.

Det första hugget tog också i nackbenet men ändade ändå Danckwarts liv sade Wessman vidare. Enligt vår bödel berodde alltså strulet vid avrättningen på . Han hade inte fått reda på klockslaget. Han hade heller inte fått reda på att det inte skulle sjungas någon psalm som brukligt är innan Danckwart lades ner på kubben. Att graven skulle vara för liten stämmer inte enligt Wessman, han brukar som han själv sade alltid göra gravarna en halv aln längre än förbeställda mått. Att liket ramlar ur kistan vid nedsättning hade han inget med att göra. Det var två andra karlar som hade hand om detta. Eller ordagrant från Wessmans försvarstal:

..intet woro whane wid slijkt arbete eller förstodo sig derpå, uthan buro sig confust till wältande kistan så i graven att låket kommit under och botn uppföre , hwarföre lijket nödwändight måst falla uhr kistan.

Skarprättare Wessman avslutade talet att säga att han hade tagit illa vid sig av dessa anklagelser, speciellt då han dagen innan förhöret hade fått 2 ducater i bonus för exekutionen. Rätten frågade till sist om han hade druckit något innan avrättningen.

Aldrig det ringaste smakade jag igenom min mun förrän avrättningen var över, då jag med min son på krogen drack en kanna öl och för fyra styfwer brännewijn.

..svarade Wessman . Till sist vittnade åkare Christen Jonsson. Han berättade att vid hämtade av hästarna hade Wessman inte blivit bjuden på sprit eller verkat berusad. Rätten ansåg att man inte kom längre i fallet och lämnade över ärendet till magistraten. Det hela slutade med att Skarprättare Wessman fick en varning.

JACOB JOHAN ANCKARSTRÖM (KUNGAMÖRDAREN)

Fråga de flesta människorna, vem mördade Gustav III? Så blir nog svaret Anckarström från dom allra flesta. Men här tänkte jag inte skriva om Kungen. Jag tänker inte heller skriva om konspirationen eller hur dom lyckas med konststycket att ta fast mördaren, utan här skall jag skriva om tiden efter tillfångatagandet och till avrättning.

Jacob Johan Anckarström föddes den 11 maj 1762 på Lindö gård Vallentuna. Till yrket var han Kapten i Livgardet. I den slutplädering som gjordes av åklagare Fagerström fanns ingen plats för barmhärtighet, inget straff kunde anses vara för hårt för en kungamördare. Däremot fanns det inget sådant straff inskrivet i lagen. Domen över Jacob Johan löd ”jämte förlust av gods och ära även skall mista höger hand, halshuggas och steglas”. Han skulle dessutom stå två timmar i halsjärn på tre olika platser i Stockholm och av bödeln bli hudstruken.

Första hudstrykningen ägde rum på Riddarhustorget. Ett vittne berättar om händelsen. Rackarens dräng, en stor stark karl från Södertälje (där han hade varit profoss) skulle slå fem par spö på varje plats. Emellan varje slag var det 1 minut. Folket hurrade och skrek vid varje slag ”bra” eller ”slå hårdare”. Anckarström teg vid första slaget, pep lite på andra, vid det tredje vrålade han och fötterna höjdes från marken. Väl tillbaka i arresten vårdades han för skadorna av stadschirurgus. Nästa dag färdades Anckarström orakad och med en stor slokhatt till Hötorget. Genast vid första slaget skrek den dömde och på det andra började han ropa ”Ack förlåt mig, förlåt mig” förmodligen för att beveka det upproriska folket att inte själva anfalla honom. Tredje dagen var det Södermalms tur (Nytorget). Här bodde det vanliga folket som matroser , fabriksarbetare, timmermän. Dessa människor inte bara kastade glåpord utan också dynga och annat från gatorna på Anckarström. När väl den dömde anlände tillbaka till Smedjegården var han nästan halvdöd. Nu återstod bara avrättningen Märkligt nog fick Anckarström själv välja dag för avrättning och han lär ha sagt:

Ack! Uti denna vecka om det låter sig göra för de därtill nödiga anstalterna, om Fredag vill jag dö.

På onsdagen fick hans fru besöka honom en halvtimma. Dagen före avrättningen var han på ett gott humör och natten till Fredagen rapporterar den vakande polisbetjänten lite förundrat att Anckarström:

..sovit oavbrutet med största rolighet och blott bara rört armen en gång under sömnen.

Klockan fem om morgonen den 27 april 1792 vaknar Anckarström och stiger upp. Han klär på sig och äter en stadig frukost bestående av två kotletter, bröd och till detta dracks en stor skål med mjölk. Klockan nio hämtas han från cellen och förs med handklovar till rackarkärran av kyrkoherden i Maria församling Petreius och en pastor Roos. Vagnen eskorterades av 200 man från det blå Livgardet och 400 man från samma regemente bildade spetsgård. (De 200 livgardisterna hade för övrigt Anckarström varit kapten för, man kan ju undra vad de tänkte och kände en sån här dag). När bödelskärran stannade hoppade Anckarström med lätta ben av och småsprang fram till schavotten. Där tog han fram en vit mössa och satte på sig den. Därefter lade han sig ner och yttrade med tydlig och klar röst ”Pris och ära vare Dig Herre Jesus innerlig”. Då i detsamma skilde bödeln och rackaren huvudet och handen från kroppen. De lät kroppen ligga en stund innan dom vände på den för att blodet skulle rinna ut. Under tiden gick bödeln och rackaren för att spisa frukost som till största delen bestod av brännvin. Därefter började det makabra arbetet. Rackaren skar upp kungamördarens kropp från hals till midja och tog ut alla inälvorna och hjärtat. Sedan styckades kroppen i fyra delar, först på längden sedan på tvären. Huvudet hämtades för att sättas upp på en lång och stor påle. Under huvudet sattes den avhuggna handen fast. övriga kroppsdelar spikades upp på vagnshjul. Till slut sattes en tavla upp bakom Anckarströms huvud där brottet angavs. Detta skedde på Skanstulls avrättningsplats på Södermalm den 27 april år 1792.

BÅTSMAN ROOS OCH BÖDEL ERIK BENGTSSON LITEN

Ett fall av folkuppror skedde i Karlskrona den 9 december 1699. Här skulle Båtsman Roos halshuggas av skarprättare Erik Bengtsson Liten. Roos var anklagad både för stöld och tidelag (sexuellt umgänge med djur) och domen löd på halshuggning och därefter brännas på bål. Bödeln fick hugga flera gånger vilket retade folkmassan som började kasta sten på honom. Stadsvaktmästaren som var ansvarig för ordningen fick lugna publiken flera gånger genom att med hög röst ropa: Lys fred över Liten. Varje gång blev det lugnare men när bödeln lagt liket på bålet och tänt på bröt helvetet ut. Spetsgården som bestod av femtiotal man under befäl av två arklimästare (artilleriofficerare) började nu istället för att skydda bödeln jaga ut densamma med sina pikar till folkmassan. Åskådarna skanderade: Giv på, giv på. Bödeln och den beridne stadsvaktmästaren fick fly ridandes ut på landsvägen med uppbådet i hasorna. Bödeln Bengtsson Liten märkte att han inte hade någon chans att rida ifrån , utan istället hoppar av och springer in i skogen. Där tar han sin tillflykt till en övergiven skogskoja som han tror sig vara säker i . Detta var ett ödesdigert misstag. Ett par drängar fann kojan och skrek till dom övriga som anlände strax därefter. Bröder kom vi lyfter upp taket och slår ihjäl den hunden; skrek någon. Så skedde och stenarna haglade över skarprättaren. Detta slutade inte förrän en rasande volontär rusat in med en stor sten och spräckte skallen på Skarprättare Erik Bengtsson Liten. Det rättsliga efterspelet dömdes volontären till döden, de två arklimästarna suspenderades på sex månader övriga anklagade fick löpa sju respektive nio gatlopp. Tolv stycken ur pöbeln frikändes helt.

CONRAD " TECTOR " LUNDKVIST—PETTERSSON

Tector var en notorisk brottsling. I september 1875 dömdes han till döden av häradsrätten i Visby. Han dömdes för mord och ett flertal rån, dessutom stölder och inbrott i kyrkor, hus, lokaler m.m. Den sammanslagna summan av allt han hade stulit under sin karriär uppgick till inte mindre än hör och häpna 957.000 kronor och 88 öre!! (översätt gärna till dagens penningvärde). Conrad föddes i Svanhals församling östergötland 30 april 1838. Han var redan tidigt en bråkstake och hamnade i trubbel. år 1869 dömdes han till fem års straffarbete på Långholmens fängelse i Stockholm. Där träffade han på kumpanen Hjert och de både kom överens att råna postdiligensen mellan Sparreholm och Eskilstuna när de blev frisläppta. De behövde nämligen kontanter till sin gemensamma dröm. Nämligen den att emigrera till Amerika. Rånarplanerna fanns kvar vid frisläppandet och man gör också ett försök att råna postdiligensen. Detta misslyckas totalt, eftersom det är mörkt tar man fel på diligens och dessutom mördar man passagerare Upmark. De tar sin tillflykt till Gotland och efter ett tag fortsätter de med sina inbrottsrazzior. På inte mindre än tretton dagar gör de hela arton inbrott i kyrkor och bebodda hus. Nu är drömmen nära men även polisen är dem i hasorna. De själ en båt och tar sig tillbaka till fastlandet.

Väl i Stockholm upptäcker polisen rånarbytet och gillrar en fälla. På väg till Göteborg och Amerika fångas de på olika järnvägstationer men på samma dag Tector blir fångad på Södertälje station den 5 September 1874 och förd till Visby på Gotland. Hustrun tilläts träffa Conrad innan avrättningen men lämnar ön innan den ägde rum. Den 18 maj 1876 fördes Tector från fängelset ut till avrättningsplatsen Stenkumla backe. Mellan 400-500 man hade tvingats ut till platsen. Klockan sex lästes domen upp och klockan sju kommer vagnen med den dömde. Tector var nästan medvetslös av skräck och näsborrarna utvidgade. Med en slokande blomsterbukett i handen bad Tector om en bindel för ögonen. Han leddes fram till stupstocken och befalldes på knä. Efter sedvanlig psalm kliver då skarprättare Per Petter Christiansson Steineck från Vadstena fram. I samma ögonblick som hugget kommer rör Tector på sig och det träffar snett, även det andra hugget skiljer inte huvudet från kroppen. Tre hugg måste göras och blodet det flöt. Kvinnorna grät och både kvinnor och män svimmade. De flesta blir gripna och tagna av denna vidriga scen. Detta var en sällsynt anstötlig historia och det berodde på bödelns oskicklighet. Denna avrättning eller som dom sade offentliga slakt blev en av orsakerna att i framtiden skulle avrättningarna ske innanför fängelsets murar. Lagen om s.k. intermural, dvs. avrättning innanför fängelsemurarna tillkom året efter Tectors avrättning år 1877.

Här kunde historien tagit slut men det finns kvar att berätta om Tector. I den svenska filmatiseringen av ”Drömmen om Amerika” som handlar om Hjert och Tectors liv spelar Janne ”Loffe” Karlsson Tector (Hans Klinga är Hjert). När avrättningsscenen skulle göras på samma plats i Gotland var det precis 100 år efter den riktiga avrättningen. Loffe Karlsson har själv erkänt i stjärnorna på slottet att han kände av Tectors närvaro och dessa känslor som det förde med sig lämnar fortfarande inte Loffe än idag.

ERIK XIVs PROCURATOR JÖRAN PERSSON (TEGEL)

Prästsonen från Sala, Jöran Persson född omkring år 1530 som blev en av Sveriges mest hatade var av Kung Erik XIV utnämnd till minister för rikets säkerhet. Han var dess högste åklagare och hade studerat vid universitetet i Wittenberg. Att behovet av lärda folk vid ämbetsbefattningar var stort bidrog säkert till Jörans utnämning. Jöran hade redan före detta varit i rampljuset hos Gustav Vasa men på något sätt kommit på kant med konungen och fått förvisning ut inte bara från hovet utan också från landet. Hertigarna Erik och Johan pratade dock väl om Jöran och domen ändrades och han fick stanna kvar i Sverige. När Erik som sagt blev Kung steg Jöran snabbt i graderna. Kungen inrättade efter Engelskt mönster en domstol som reste runt i rikets städer och dömde i olika brottsmål. Nämnden leddes av Jöran Persson som hade tortyr som förhörsmetod. Jöran blev en man att räkna med, från och med nu stod dödsdomarna som spön i backen.

Man kunde dömas till döden för minsta lilla sak. Ett exempel är en finsk dräng som målade på en port i Norrmalm det svenska riksvapnet upp och ner. Men större uppdrag väntade på Jöran. I och med brödrastriden mellan Kung Erik och broder Johan fängslades Johan och Jöran fick i uppdrag att med hans spioner försöka få tag på anhängare till Hertig Johan. Den förste som de spårade upp var Johan Bertilsson. Efter sedvanlig tortyr halshöggs han på södermalm och upplades på fem stegel. Under förhöret medgav Johan Bertilsson att Hertig Johan hade planer för ett uppror mot Kung Erik. Därför bestämde Kungens nämnd att Hertig Johan och hans anhängare skulle dömas till döden om och när dom tillfångatogs. Jöran Persson fick tag i de flesta anhängarna och dödade de mer eller mindre buntvis. Hertig Johan skonades dock men Jöran Persson fortsatte sina härjningar och dödsdomarna följde i hans spår. Nu var han ännu värre än förut , nu räckte det med att man spillde ut vin på kungens bord för att bli avrättad. Nu när brodern var avklarad vände Kung Erik sig mot Sturarna. Nils Sture anklagades för landsförräderi och ställdes inför rätta. Soldaterna var dock på Sturarnas sida så Kung Erik vågade inget annat än frige Nils Sture.

Men Kung Erik och Jöran Persson kunde inte släppa hatet mot Sturarna så i Eriks sjuka hjärna föds en plan som går ut på att kidnappa en av Sturarnas tjänare. Detta för att få tjänaren under tortyr erkänna att Nils Sture planerar mordplaner mot Kung Erik. Detta sker också, dock erkänner tjänaren inget under förhöret som innebar att två kannor brännvin hälldes över tjänarens nakna bröst för att sedan tändas på. Då som en ren formalitet dömdes han till döden. Kung Erik var nu besatt av tanken att det smiddes mordplaner mot honom och först och främst då ifrån Sturarna. Så han kallar till riksdag!! Efterhand som adelsmännen dyker upp fängslas de. Det hela slutar med att Kung Erik tillsammans med Jöran Perssons systerson den enögda drabanten Peder Velamsson dödar Nils Sture. Dom övriga adelsmännen mötte döden genom Riksprofoss Peder Gadd och hans knektar. Här finns ett berömt svar från Peder Gadd när en av adelsmännen frågar efter domen:

Det är mig befallt att hugga huvudet av eder.

Efter en massa konstiga turer fram och tillbaka från Kung Eriks sida är måttet rågat när Kung Erik inte bara gifter sig med Karin Månsdotter utan höjer hennes stånd och kröner henne till Sveriges Drottning. Nu morras det i Sverige inte bara hos adeln utan även hos borgare och bönder. Hertigarna Karl och Johan satte sig i spetsen för det uppror som skedde och de hade även folkets stöd. Kung Erik fängslas och Jöran Persson arresterades Men Jöran sätter sig i motvärn. Då sliter knektarna kläderna av Jöran och nästan naken förs han till sin mors hus. även hon fängslas och sätts upp på en häst. Följet förs genom staden under spott och spä. Under detta tumult ramlar modern av hästen och bryter nacken . Jöran överlämnas nu till profossens och bödlarnas händer. Han får intensivt bilda bekantskap med de pinoredskap som han själv har torterat andra med. Två gånger torteras han svårt den 18 och 21 september. Avrättningsdagen den 22 september börjar med att vid galgen han får sina öron avskurna långt in i huvudet. Sedan hissas han upp i galgen och får hänga där en halvtimma. Därefter plockade man ner Jöran och placerade honom på marken där han bands vid fyra pålar. Bödeln tog därefter och slog sönder hans underben, lår och armar. Han fick ytterligare ligga så i en halvtimma. Enligt vittnen sade Jöran inte ett knyst (vilket är osannolikt). Nu gick bödeln loss på bröstkorgen. Efter två slag fick Jöran nog och skrek: noch nu, noch nu. Då i samma stund passerar Hertig Karl platsen. Han befaller att bödeln skall hugga huvudet av Jöran. Därefter styckades kroppen och hängs upp på Brunkebergsåsen för allmän beskådning. Vilken uppfattning man än har om Jöran Persson så måste man beundra honom för den lojalitet som han visar mot sin Uppdragsgivare (Kung Erik XIV). Snacka om furstetjänare, inte ett ord under tortyren avslöjar han Kung Eriks planer. Ingen ämbetsman i Sverige har haft så mycket på sitt samvete som Jöran Persson. Under sin ämbetsperiod åren 1562-1567 sände han inte mindre än 261 människor till döden.

Slutord

Det finns ett känt talesätt som lyder ”Det var bättre förr...!!” Fan tro´t. Efter att ha läst en hel del litteratur om gamla tiders rättsväsende, både i krigstid och fredstid kan det finnas underlag för ett ifrågasättande av detta kända talesätt. Men låt er inte för ett ögonblick tro att jag till yrket som profoss är tillfreds med allt i nuvarande rättssystem. Dödsstraff är en sak men i vårt land som har både uttryck och tryckfrihet finns det en hel del ”gamla” metoder som jag gärna hade sett som straff till dagens kriminella. Häng ut dömda till allmänhetens beskådning är ett straff som jag skulle välkomna. En sak som slår en är att många tror att den svenska soldaten bara slogs efter vissa gudfruktiga regler. Att inga plundringar skulle skett på våra slagfält eller att inte soldaterna nyttjade brännvin kan ju bara den mest naiva människan tro på. Jag menar, vem tror att soldaterna i Armfeldts arme på fjället inte ägnade sig åt likplundring. Där finns för övrigt vittnesuppgifter att soldaterna tog livet av sina egna officerare!! Många häpnas över hemskheterna som skedde i balkankrigen, men där stod oftast olika milisgrupper för massmorden. Inte den vanliga Jugoslaviska Armen. Men i både Karl XI och Karl XII utsattes civilbefolkningen av den svenske soldaten. Den svenske soldaten var minst lika jävlig och mordlysten som sina europiska bröder. I skrivna dagböcker kan man läsa om hur det gick till under krigen i Polen i början av 1700-talet. Bland annat hur staden Lemberg plundras och befolkningen mördas men även hur General Carl Gustav Rehnskiöld beordrar massmord på 500 ryssar. Vittne Lyth berättar:

Hans excellens herr General Rehnskiöld lät formera en krets av dragoner, infanteri och kavalleri vilken alla övergivna ryssar vid pass 500 man strax UTAN NÅD blevo ihjälskjutna och ihjälstuckna att de föllo som slaktefår.

Men det var ju längesedan säger kanske någon. Ja det var det men brottet har gjorts någon gång och drabbat familjer! Så man kan ju undra om brottet någonsin blir ursäktat. Ni förstår vad jag menar, är tiden en ursäkt för brottet? Jag och broder Corfitz A Falkztein (Lars Thuresson) har våra släktrötter i det skogsrika Blekinge där våra förfäder var indelta båtsmän i örlogsflottans Carlskrona. Där mina herrar är det ingen som hyllar vår kung på 500 kronorsedeln (Karl XI). Utan där är han en feg fan som bränner byar och mördar oskyldiga på sin jakt efter snapphanar. (Karl XI jagade även oskyldiga människor i de så kallade häxprocesserna) Förtroendet för den svenska kungamakten i historien är inte heller befogad tycker jag för Blekingarna. Speciellt inte när även den sjuke Erik XIV bränner staden Ronneby. Kung Erik skickade nästan 7000 soldater in i Ronneby för att slakta all befolkning (Ronneby blodbad). även oskyldiga barn och kvinnor som hade tagit sin tillflykt till kyrkan mördades. Och här kan man än idag se märken i kyrkdörren efter yxor och pikar. Så gott folk den svenske soldaten var inte bättre eller sämre för den delen, än andra länders soldater vid denna tiden. I och för sig är det inte konstigt... man blir som man är säger någon... Nej, man blir som det är säger jag, alltså efter omständigheterna... även du kan bli mördare om någon har tagit livet av din familj.

Tack för visat intresse och hoppas att läsningen har varit tillfredsställande.

Matz ”Profoss” Thuresson

Källmaterial : Att dömas till döden av Jonny Ambrius
”Karoliner” av Alf åberg Göte Göransson. ”Spökhus i Göteborg”, Alruna förlag
”Brott och straff i Göteborg under 1621-1900” av Sören Skarback.