Skaraborgs Regements Historia under 1500, 1600 och 1700-talet

Varsågoda: En diger läsning väntar er med mycket fakta som ni säkert redan vet om, men jag ber er håll ut och läs allt till slut. Kanske det ändå finns något i texten som du ändå kanske inte hade läst om förut och som faller dig i smaken. Så är kanske fallet med Skaraborgarna på Galärerna eller att det finns en sten rest till starke Lutzows ära... Jag önskar er en trevlig lässtund och härmed börjar vår berättelse med århundrade efter århundrade.


1500-TALET

I Västergötland och andra delar av Sverige på 1500 talet bildades fänikorna av med tvång utskrivna soldater. En enhet eller Fänika som hade Skaraborgs län som ansvarsområde var Anders Anderssons fänika. Denna enhet deltog i flera viktiga sammandrabbningar både inne och utanför rikets gränser. Den 28 augusti 1565 intar två fänikor från Västergötland Varbergs Fästning ledda av Anders Erssons och Johan Isselberg. Efter hårda strider kapitulerar danskarna den 15 september. En Västgöte vid namn Lasse Skräddare tog en dansk fana och inlöste den senare hos Erik XIV för 400 Riksdaler!! En ofantlig summa vid denna tid. Anders Anderssons västgötska fänika deltog den 6 september 1581 i Narva med 209 man stark styrka. Det är därför regementet idag har slagnamnen Varberg (Då ett danskt fäste) och Narva på fanan.


1600-TALET

År 1611 fanns inte mindre än tio Västgötafänikor till Konungens förfogande och år 1617 bildades Westgjöta Storregemente till Heest och Foot.

En styrka på 2200 man från fyra Västgötska fänikor och en från Dalsland. Nu började man så sakteliga också använda ordet Kompani i stället för fänika. År 1624 ändrade man återigen i organisationen, nu blev det tre regementen om vardera 1200 man. År 1631 fraktades två skvadroner (Bataljoner) till Pommern. Det ena var Nils Ribbings Regemente som senare blev Älvsborgs Regemente.

Bengt Persson Pilefelts (Överstelöjtnant) skvadron bröt sig nu ut och utökades snabbt till åtta kompanier dvs ett Regemente. Regeringsformen från 1634 nämner detta Regemente som: ”Det andre Wästgöthe Regementet där under hörer Scharaborgz Lähn”. Det är alltså från 1631 som man räknar Skaraborgs Regementes ”födelse”. Skaraborgarna deltog i hela 30 åriga kriget och under den olycksaliga morgonen 6 november 1632 i Lutzen när Konung Gustav II Adolf blev skjuten leddes den 543 stora Västgötastyrkan av Karl Hård. Deras insats på slagfältet ligger till grund för Lutzens namn på "Skarafanan". Tio år senare vid slaget i Leipzig 1642 befann sig Regementet under fältmarskalk Lennart Torstenssons befäl i mitten av krigshären. Därför är Leipzigs namn med på fanan.

Ett kompani skaraborgare var med i Konung Carl X Gustavs krig i Polen. Man deltog dom sista dagarna i juli 1656 i det berömda tredagarslaget vid Warschau under Johan Nerns befäl. Under slaget skadades 12 soldater och 193 dog. Dom flesta avled dock under smittsamma sjukdomar. Därför är Warschau med på fanan.

Under konung Karl XI's krig i Skåne på 1670-talet var Skaraborgarna hela tiden med och försökte att försvara rikets nya provinser. Regementet deltog med en bataljon ledd av Överste Fredrik von Börstell i slaget vid Halmstad 17 augusti 1676. Skaraborgarna bjuder på ett hårdnackat motstånd med värjor och pikar när dom blev anfallna av Överste Trops danska dragoner ledda av Major Hein.

Efter att fått understöd av Livgardet och en skvadron från Skånska kavalleriregementet viker Danskarna undan. När striden till sist är över belönar konungen officerarna med 30 riksdaler, underofficer med 15 riksdaler och meniga med 2 riksdaler. Regementet följer sedan Konungen till Lund där man slår läger en mil norr om staden vid Lödde å.

Jag tänkte innan vi lämnar slaget vid Halmstad nämna en dansk officers öde och bedrift. I slaget stupade den danske överstelöjtnanten Lutzow eller Starke Lutzow kallad. Efter att personligen huggit ner sjutton svenskar stupade han själv på slagfältet. Platsen där han stupade har man rest en sten med följande inskription ”Stympad men kämpande föll här den tappre Lutzow i fältslaget den 17 augusti 1676”. Stenen ligger väl dold i buskarna till höger om vägen till Pilkingtons fabrik nästan två kilometer från Fyllebro.

Den 4 december 1676 tidigt på morgonen börjar ett av de blodigaste fältslaget på svensk mark, nämligen slaget vid Lund. I första linjen bidrar Skaraborgs regemente ledda av Överste Fredrik von Börstell tillsammans med Livgardet den största manskapstruppen. Förlusterna efter stupade blev katastrofala på bägge sidor. Över femtio procent av soldaterna har stupat när slaget är över. Beräkningar i efter hand talar om 8000 döda. Därför har Skaraborgs regemente slagnamnet Lund på sin fana. Innan vi lämnar Lund tänker jag även här berätta om en händelse under striden som är av det ovanliga slaget.

När striden hade varat i några timmar drog sig båda sidor tillbaka för att se till sårade, fylla ammunition, dricka, äta och kanske också vila lite. Efter någon timme hörs så signal för uppställning igen. Styrkan är kraftigt decimerad när man åter igen ställer upp i slaglinje. Danskarna är fortfarande överlägsna i styrka. Samtidigt som svenskarna gör en sidoförflyttning gör danskarna likadant och man förflyttar sig sida vid sida enbart skilda av en gärdsgård. Styrkorna vänder sig nu om mot varandra och skall strax gå till anfall. Men nu inträffar något som har gått till historien, nämligen det att en dansk Kapten går ur ledet fram till Svenska Livgardets chef Hastfehr och utmanar honom på duell!! Den svenske officeraren måste sparas till striden så istället erbjuder sig en annan officer i Livgardet att ta hans plats. Hans namn var Kapten Berndt von Liewen och inför hundratals soldaters åsyn börjar här nu en värjduell. Efter ett antal hugg och finter och med en välplacerad stöt dödar den svenske kaptenen sin danske duellant och tar hans värja som segertecken. Även Översten för Västgöta Regemente Per Hierta är värd att nämnas i denna text. Han var i en ålder av 78 år när han deltog i slaget vid Lund.

Efter striderna i Halmstad och Lund var oroligheterna i Skåne definitivt inte över. Karl XI hade hela tiden småbataljer med Snapphanar eller andra danskvänliga organiserade friskyttar.

Landskrona är också ett segernamn på Skaraborgs regementes fana. Det är för sin delaktighet i slaget vid Landskrona 14 juli 1677. Återigen ett mycket blodigt slag med förödande förluster även på svensk sida. Dalregementet blev nästan utplånat, återstod endast en Löjtnant, en Fältväbel och 33 meniga. Däremot var lyckan med dom Västgötska regementen, såväl Överste Pehr Hierta i Västgöta regemente som Överste Fredrik von Börstell i Skaraborgs regemente ledde respektive trupper i alla slag under Skånska kriget.

Under 1680 talet grundar Karl XI det Yngre indelningsverket. Nu byggs Kronan inte längre av tvångsutskrivna soldater utan bönderna har ansvaret att rekrytera soldater och ryttare. I Skaraborg skulle det rekryteras 1200 man till Skaraborgs Regemente, 300 man till Västgöta-Dals Regemente, 791 ryttare till Västgöta Regemente och 125 män till Livregementets husarer. Totalt 2416 soldater/ryttare. Plus från städerna ett visst antal båtsmän.

Regementet fanns med när det Stora nordiska kriget påbörjades. Till svenska Pommern överskeppades Regementet 1699 och i oktober samma år landsteg Regementet i Stralsund för att där börja deltaga i kriget. Ett krig där Regementet aldrig mer skulle få återse Sveriges och Skaraborgs böljande åkerfält utan bli begravda och bortglömda på blodiga slagfält i Europa.


1700-TALET

Till en början blev det mycket marscherande runt om i Pommern, Polen och Sachsen. Tre officerare från Skaraborgs regemente blev ihjälskjutna när Thorn belägrades. 1706 marscherar huvuddelen av Armen tillsammans med Konungen mot Ryssland. Dagsetapper upp emot 5,5 mil var inte ovanliga. Efter att man hade marscherat tillbaka slöts freden vid Altranstädt 14 september. 1707 återigen marsch mot Ryssland och 1708 marsch in i Vitryssland.

Där deltar Skaraborgs Regemente den 30 oktober i slaget vid Malatitze. En stor tapper seger med små förluster där 108 man stupade från regementet däribland sju officerare. Därför finns namnet Malatitze med som slagnamn på fanan. Det skulle bli det sista namnet på fanan.

Efter en tuff och hård vinter där 2 Underofficerare och 32 soldater frös ihjäl och ett stort antal fick frostskador med amputation som följd nådde regementet staden Veprik ungefär tio mil norr om Poltava julaftonen 1708. Staden vägrade ge upp och efter ett dåligt anfall den Sjunde januari 1709 stupar Skaraborgs Regementschef Otto Kasper Sperling. Värt att notera är också att hans bror stupar på samma plats. Jakob Sperling är dessutom också Regementschef över Östgöta Infanteriregementet. Vissa källor och böcker innehar fakta att dessutom en tredje Regementschef skulle ha stupat vid slaget i Veprik. Den de skriver om är Dalregementets Chef Överste Van Siegroth. Andra källor skriver att han skadades vid detta slag men stupade vid Poltava ett halvår senare. Regementschefen vid Skaraborg Otto Kasper Sperling efterträds dagen efter då Veprik kapitulerade av Carl Ulfsparre.

När striderna börjar vid slaget i Poltava (Ukraina) den 18 juni 1709 är Skaraborgs Regemente starkt reducerat. 500 man ingår i styrkan och de flesta blir kvar på Ukrainas blodiga stäppor. 23 officerare stupar däribland återigen regements- chefen (regementet har på ett halvår mist 2 regementschefer). Även 13 under- officerare har mister livet plus det flesta av manskapet. Vid Poltava utplånas hela Skaraborgs Infanteri Regemente. Det blir förött...

Resterna av Armen flyr till staden Perevolotjna och vadar över floden Dnjepr. Konungens resa till Bender och dåvarande Turkiet följs av ungefär 1300 man. Resten av den svenska armén kapitulerar vid Perevolotjna den 1 juli 1709.

Ett nytt Skaraborgs Regemente uppsätts och 1710 är nästan alla vakanser fyllda. Åren 1710 till 1713 är fyllda av kommenderingar till Göteborg och närliggande befästningar. 1714 marscherar Regementet till Roslagen och året därpå är det marsch söderut för att delta i kriget på kontinenten. Under Sven Lagerbergs befäl skeppas en del av Regementet 1716 till garnisonen i Wismar.

Efter Wismars kapitulation återkom 380 man till Carlskrona men 227 blev kvar som fångar. Efter order 1718 följer hela Skaraborgs regemente Karl XII till Strömstad och kriget mot Norge fram tills Konungen stupar vid Fredrikstens löpgravar den 30 november. Efter order 1719 kommenderas 4 kompanier till Uddevalla och fyra till Göteborg för att möta fienden, denna gång Tordensköld från Danmark.


SLAGET VID NYA ÄLVSBORG 21 JULI 1719

Efter Karl XII´s död var Sveriges tid som stormakt över, det rådde tvister både inrikes och utrikes samt att tronföljden eller den som skulle efterträda Konungen ständigt var ett spörsmål som det var oenigheter om. Fienden såg sina chanser att återta förlorade landområden. En som såg till att pröva lyckan mot Svea rike var den danske Amiralen Peter Tordensköld.

Den 12 juli 1719 intar danskarna Marstrand efter att totalt grundlurat den svenske kommendanten på Carlstens fästning Henrick Danckwardt. (Han avrättades senare i Göteborg av skarprättare Jonas Wessman. Läs vidare om detta på spännande läsning) Stärkt av detta vill Tordensköld nu anfalla Göteborg och dess fästning i Göta älvs mynning Nya Älvsborg.

Den 20 juli 1719 seglar Tordensköld in i Göteborgs skärgård med en eskader av 7 linjeskepp, 2 fregatter, 4 skottpråmar, 2 flytande batterier samt 6 andra fartyg. Till förfogande hade danskarna över 600 kanoner. Nya Älvsborgs besättning innefattade två kompanier från Älvsborgs regemente under befäl av Överstelöjtnanten Johan Abraham Lillie som var en mycket erfaren Karolin. Till detta skall tilläggas ett kompani från Sachsiska Regementet i Göteborg (ett värvat regemente av polska/ryska krigsfångar) plus ett 30-tal artillerister.

Nästa morgon placerar danskarna ut bestyckade kanoner runt om på holm­arna och man gör klart för drabb­ning. Innan ordern kommer skickar Torden­sköld ett sände­bud till kommen­dant Lillie med upp­maning att kapi­tulera. Lillie svarade honom med att:

”om han har något att andraga så får han vända sig till guver­nören i Göteborg här från Älvs­borgs murar svarar vi endast med eld”.

På kvällen började striden...

Fästningen besköts under kvällen från flera håll bl.a. från fartygen, men svenskarna bjöd på ett bra motstånd så danskarna skickar ut ytterligare fartyg från Hisingssidan så när morgonen randas den 22:e Juli beskjuts man från tre håll. Nu såg det mörkt ut för svenskarna och när dessutom danskarna vid middagstid får in en träff på krutmagasinet behöver Lillie assistans från Göteborg.

Kommendant Lillie hissar nu vit flagg för att uppmärksamma situationen för Göteborgs garnison. Denna vita flagg tecknar Torden­sköld som en signal att ”Vi ger oss låtom oss förhandla”. Men det är som sagt inte tal om kapi­tulera. Torden­sköld blir rasande och hissar blå flagg för anfall. Under ett inten­sivt skjutande blir situa­tionen ohållbar för Lillie men ett lycksaligt regnväder gör att striderna klingar av. I Göteborgs garnison pågår det full aktivitet under befäl av den 34-årige Översten för Skaraborgs Regemente George Bogislaus Stael von Holstein och hans fyra kompanier från Skaraborgs Regemente. Efter att han hade fått tag på en rekvisition på fyra kanoner och en mörsare släpar manskapet hela natten dessa ut till Arendal på Hisingssidan och uppför två batterier.

Så på morgonen den 24 juli 1719 beskjuts danskarna även bakifrån från Hisingen plus att från Göteborg löper nu tre galärer ut till fästningen. Danskarna blir tagna på sängen och fick fly hals över huvud en stor seger var vunnen och både kommendant Lillie som von Holstein blev rikligt belönande.


SKARABORGS REGEMENTE I FLOTTAN

Egentligen skulle jag sluta här att skriva mera om regementet, men jag vill gärna delge läsaren här fakta att även Skaraborgare kan strida till sjöss.

I Sverige på 1740 talet regerade Hattpartiet. Dom förklarade krig med Ryssland 1741 som en hämnd på Ryssarnas härjningståg på den Svenska östersjökusten tjugo år tidigare. Skaraborgs Regemente fick order att marschera mot Stockholm med 700 man den 9 april 1741 för att där stå till galärflottans förfogande. Endast 476 man kunde Regementet ställa upp med, resten skulle komma när garnisonskommenderingarna var slut. Väl ombord anlöpte man Helsingfors den 14 april. Hela fältuppdraget misslyckades vilket fick regeringen att retirera tillbaka hemåt.

Ett år senare var det dags igen. I mars 1742 fick Regementet återigen order att fylla galärerna. Dom olika kompaniernas manskap fördelades ut på olika galärer så att inga kompanier skulle ödeläggas om olyckan var framme. Överfarten till Åland blev tuff och svår med kraftiga östliga vindar och en skeppssjuka som spred sig bland manskapet. Efter hårda strider på land dukar många under på väg hemåt, bl.a. förliser galärerna Näsevis, Flink, och Färdig. Antalet stupade från Skaraborgs Regemente är vid detta tillfälle fler än vid Poltava. Men alla finns kvar för eftervärlden i form av namn i Regementets rullor.

Även 1743 fanns 600 skaraborgare på galärerna på grund av hotet från Öster. Men av detta hot blev inget av. Galärtjänstgöring blir det återigen 1759 i Preussen mot den fientliga flottan i Stettiner Haff. Eskadern drabbar samman den 10 september och Skaraborgarna utmärker sig på ett lysande sätt och erövrar tre fartyg och Regementet erhåller prispengar av summan 2033 Riksdaler. I Vänern har det också funnits galärer. År 1788 försvarade Gustav III och Friherre Armfelt Dalbosjöns kuster.

Text: Matz Thuresson.
Källor: Garnisonsmuseet Skaraborg, Kungliga Skaraborgs regementes underofficerare av Lennart Larsson, Häftet ...att Nya Älvsborg till sista blodsdroppen förswara av Christer Feif, Skånska kriget 1675 — 1679 av Claes — Göran Isacson.